...som eld

Ung och svår osv. Vet inte ens vad det här är. Framstår jag som jättedeppig nu? Är jag cool nu? Är jag en misslyckad hobbypoet nu?
Jag vet knappt själv vad jag skrivit. Och vet inte varför, och inte varför jag skriver det här. Jag antar att det är någon av dom där tusentals impulshandlingarna med hög ångerpotential som jag begått under mitt liv.
Jag vet inte varför någon skulle vilja läsa.
Jag vet inte vad det här får mig att framstå som.
Jag vet ingenting.
Men jag gillar dig.

Det är skönt att gråta ibland. Inte det där hysteriska, okontrolerbara gråtandet. Utan den där känslan när det långsamt strilar ner för kinderna och man sitter tyst, koncentrerar alla tankar på att stirra in i den vita väggen som är framför ögonen och sedan, sedan så virvlar en tanke förbi och tårkanalerna slås öppna som när en damm brister och allt forsar ut. Men det är kontrolerbart, man samlar tankarna, stänger till och allt återgår till det långsamma strilandet ner. Som små, kontrolerade attacker av tårar.

Odefinierbara tårar. Inte smärtsamma sorgetårar, inte okontrolerbara glädjetårar. Någon sorts konstig mix utav allting och lite av ingenting. Tårar som kommer av smärta, av rädsla, av saknad, av kärlek och av lycka. Känslotårar helt enkelt.

Det blir som att ta en liten paus. Alla tankar på pluggande, skolan och annat stannas upp för en stund, som när bilar stannar vid trafikljusen och det ger plats åt känslorna som får forsa förbi som över ett övergångsställe. Ett hav av känslor, tankar och minnen, drivet av den starkaste strömmen, saknaden. Alla känslor färgas lite av saknaden. Ibland så kommer tankarna igenom också, som om en bil skulle börja åka trots att floden forsar fram. Och bilen spolas med och det blir tyngre, känslorna blir tyngre när dom andra tankarna kommer. 

Men ibland är det nödvändigt för tankarna att komma igenom. Men bara rätt tankar. Inte dom värsta tankarna, som tryckts längst bak i dom mörkaste delarna av sinnet. Inlåsta med all styrka som psyket kan förmå. Men ibland kommer dom igenom, då kan dom andra tankarna vara bra. För även om tankar om saknad eller skolarbete kan smärta - så kan det vara värt det för att undvika den större smärtan som dom mörkaste tankarna bär med sig.

Men sanningen är en helt annan. Även om allt är sant, så är det allt för lättvindigt. Sanningen är att smärtan, känslorna, sinnet och tankarna är allt för komplext. Inte bara för att förklaras, utan också för att förstå.