Från paradis - till apokalyps - och tillbaka!

Nu är jag lycklig.
Anledningen till detta är att jag har vunnit - vunnit över något jag tidigare trodde var oövervinneligt!

Ska fatta mig "kort", om så är möjligt att ens komma nära...

I fredags var jag ute och firade en kompis som jag känner lite grann, men inte träffat sedan i höstas. Hade väl inga mer förväntningar än att det kunde bli riktigt trevligt. Och visst var det väl det! :D
Vi var på Toxic, en krog där jag fanken i mig inte varit sedan jag var nyligen fyllda 18. Nej men okej, jag listar upp det lite:

- Toxic. Ett riktigt fjortisställe i ärlighetens namn och i baren på övervåningen var barpersonalen fett dryg; jag stod och väntade i säkert 20 minuter för att beställa medan alla andra (som var längre än jag??) fick beställa före. Gjorde allt för att få barnissarnas uppmärksamhet, men de vägrade möta min blick. När jag äntligen (!!) fick beställa höll barnissen på att stoppa växeln i sin egen bröstficka tills jag demonstrativt sträckte ut min hand.

- I mitt umgänge visade det sig att typ ingen kände någon annan, men alla var fett sköna! :D Jäklar vad många "seriösa" (fast ganska oseriösa) diskussioner det blev~
Utöver mitt sällskap var det mest fjortisar/wannabebrats på plats. Fan vad jag inte passade in! XD
Insåg plötsligt att jag inte var ensam om att inte passa in, en kille med neon-ish kläder och med nice hår (och inte backslick) lodade förbi och jag kunde inte låta bli att vända mig om och kolla igen.
Råkade hamna bredvid hans gäng i rökrutan och instinktivt började jag snacka med honom och vi kom fram till att vi måste ha setts på typ Harrys eller nåt. Han var trevlig och sjukt söt och vi tillbringade en stor del av resterande kväll ihop. (Förtäljer historien till det bättre, återkommer om det~)

- Då jag fortfarande inte var pank än blev det en hel del öl och jäger och allt blev bara bättre och bättre.
Tillslut hade jag nästan inga kontanter kvar, var ganska glad i hatten och hittade inte mina vänner. Trodde de gått iväg när jag varit borta och trott att jag gått hem eller nåt, så bestämde mig för att dra hem.

- Väl på väg hem mindes jag inte var tunnelbanan låg, men lyckades fladdra in på Drottninggatan. Där kom det fram två nissar som kallade på min uppmärksamhet. Onykter och allmänt naiv som jag var frågade jag vad de ville. De snackade engelska först och frågade om de fick ta en bild på mig med dem. Uhm, visst, sånt har hänt innan men förstod inte riktigt varför. Gick med på det, tyvärr. Väl det gjort började den ene idioten att försöka dra iväg mig, kom typ så där äckligt nära på ett sånt sätt som inte är okej alls "bara så där". Han tjatade om att jag skulle följa med honom/dem. Minns inte mycket mer, men hade en skum känsla när de trots allt verkade kunna svenska (om jag minns rätt alltså) Knuffade bort honom hela tiden, sa "aldrig i livet" på så många olika sätt jag kunde och tillslut svängde de in på en tvärgata.
Fick en obehaglig känsla att något var konstigt och kollade i väskan.
Mycket riktigt - plånboken var inte där. Jävla @&8@'ölf. I detta läge fick jag lite panik, även om det där och då var för plånboken och dess innehålls skull.

- Kutade snabbt (tack gode gurra att jag tog platta skor) ikapp dem för att sedan skrika på dem. Minns inte exakt vad, men..
Blixtsnabbt vänder sig det ena äcklet, han som kladdat på mig, sig om och kastar plånboken på mig så att det nästan låter som att den exploderar mot gatan. Jag plockade upp den, men det var för mörkt och läskigt för att leta efter sånt som ramlat ut. (Däribland mitt USB-minne från kursen, wäh).

- Hamnade i någon slags "wtf"-tillstånd och en halv minut senare kom ett gäng med folk förbi och undrade vad som hänt. Jag försökte förklara, det gick halvbra. De stannade kvar tills jag hade ringt polisen och fått klart att de skulle komma.
Satt mot en pelare, ännu en person kom förbi och frågade om allt var chill och sedan dök polisbilen upp efter vad som kände som 1000 år.

- Fick försöka beskriva hur de såg ut, osv, men minnet var typ borta.
Sedan var det typ "oh, shit, hoppa in i bilen och stanna där!!" Som gällde då det var bråk-ish längre ner på gatan.
Just i det ögonblicket kände jag mig hyfsat oberörd, åtminstone jämfört med senare. Kändes bara så sjukt att jag satt i en polisbil, hörde om olika ärenden i radion och kollade på två poliser som konfronterade en massa folk utanför.
Fick skjuts ända hem. Skönt.

- Dagen efter fick jag veta att de jag var på krogen med hade blivit drogade med rohypnol och att det slutat på akuten. Det gick dock okej sen, som extremt tur är. Hmm.. Hade det hänt mig med om jag stannat kvar..?! Illa nog att det händer dem, men i alla fall!

- Dufuq, det var för sjukt allting. På lördagen var jag sjukt sliten på alla sätt, men ville ut ändå. Minns inte så mycket av det, men att benen höll på att vika sig redan i kön in säger en del. Blev full efter en halv öl, vilket är rekord (börjar bli gammal??).
Trots sällskap av vänner som jag tycker om kände jag att det kanske inte var rätt kväll att gå ut på.
Fattade då inte riktigt vad som egentligen var fel, jag menar, jag är ju odödlig!
Kände mig lite smått patetisk som kände mig så rädd/paranoid, kom på mig själv att undvika alla främlingar, typ som om jag såg det där läskiga ansiktet påklistrat på allt och alla i princip.
Så längesen jag verkligen känt mig seriöst sårbar.

- Dagen efter var ett vakuum, var så trött att jag knappt orkade reagera på nåt alls.

- Ska försöka avrunda, men i dag känns allt helt bra igen! Alltså, det är väl fan jag som ska bestämma hur jag ska må, eller hur?! Tog makten igen, inser att även om det hade hända betydligt värre saker (som att bli våldtagen/misshandlad/whatever) så betyder inte det att jag var patetisk som kände att jag aldrig skulle bli mig själv igen.
Givetvis blev jag det, mår nästan ännu bättre nu - lyckades ju fan i mig rädda mig själv! :D

PEACE! <3