Hederas blogg

Släpp mig fri. Led mig genom rädslans domän och hjälp mig ut genom grinden, den som välkomnar sorg och krossade hjärtan.
Det finns nog en värld där jag kan vara så gott som hel och där andetag kan existera. Där jag kan härdsmälta i min kärna på riktigt och reparera det jag känner, det som jag inte längre når.
Jag vill våga tro på att morgondagen kommer med lön för de små steg jag har tagit genom den här galaxen och tillbaka in i mig.

Jag har börjat jobba den jobbet igen och det är så jävla fett, det är en gåva att vara tillbaka på samma ruta. Mitt största bekymmer nu är vad jag ska hitta på när jag kommer hem istället, så jag har köpt en klok magväska till min kamera så jag kan bikea runt och plåta mig fram genom stad och kalksten. Jag beställde hem en panflöjt igår också!!!! Min musiksjäl jublar.

One hp later. Min mage är sönderstressad av oro efter skolans bleka, exponerande och otröstliga korridorer. Kanske var det där gestaltandet av en okänslig och kall pansarvagn föddes. Som ett ogräs tittar den fram igen längs plastmattor och klotter.

Mina intressen håller vanligen i max 1 vecka. Men här är Månadens(!) mix:
- Pokémon
- Astrologi
- WW2

Och avatar tlab var jättebra

Det är inte lätt att bära hjärna när man är idiot. Jag vill inte tala illa om mig själv och det gör jag inte heller, jag tycker att jag är helt fantastisk vid sidan om att jag är fullkomligt trög och hela tiden efterklok.

Minnen kommer till mig ibland och jag kan inte dela dem med någon. Det är såna jag tror att de flesta har, de där man inte förväntade sig skulle sitta kvar. De är där och hugger mig med sorg. Ja jisses, som en överraskning från livet själv.

Som skepnader lever meningar fortfarande med mig. Otydligt, jag kan inte läsa dem längre. Men jag känner dem, jag förstår dem och jag håller med. Jag bär med mig det som en vargtass runt halsen.

Nu när jag har landat ordentligt i depression efter min uppsägning tänkte jag passa på att dela med mig av en av många många saker min chef uttryckte sig om under tiden jag jobbade för henne.

Jag avslutade precis en ett års lång kurs i DBT och har därför haft avsatta dagar för detta i mitt arbetsschema. Min chef ville ha ett FLEXIBELT schema så därför fick jag många gånger påminna henne om mina tider för detta.
Så, vid ett tillfälle stod vi på jobbet tillsammans och jag påminde henne om mitt möte. Utan att bekräfta tiden frågade hon rätt på (samma fråga som många gånger tidigare): vad är det du gör egentligen? Vad gör din diagnos?

Jag misstänkte att hon bara vill lära sig/bry sig (igen) och sade: det är en väldigt bred diagnos och det finns ingen med lika recept riktigt, enklast är att googla typ men för mig handlar det mest om miljö och biologisk känslomässig sårbarhet.
Och för att beskriva MILJÖ använde jag det enklaste exemplet som DE FLESTA ändå kan föreställa sig påverkar en människa, och sade: till exempel som att växa upp med nån som sårar en fysisk/psykiskt.

Då sade hon, first thing: jaha! Ja, då måste ju typ alla män ha samma diagnos för de är ju känt förtryckta och tyglade som barn.

Jag vet inte på vilka fler sätt man kan ta det förutom som snällast att hon är inkompetent och/eller naiv. Jag blev helt stum i alla fall. Jag fick inte tiden bekräftad så jag fick fråga igen på sms nästa dag.

Nu är jag som sagt deprimerad, självuppsagd och sjukskriven. Undvik arbetsplatser med nybörjar-chef, små företag, utan kollektivavtal, där man till exempel blir skuldbelagd för att vara sjuk. Inom loppen av de senaste 4 månaderna har jag jobbat med feber, halsfluss, bruten hand, magsjuka, suicid, panikångest, yrsel, migrän (hon gav mig en liten flaska med pepparmintolja mot migrän, i mean cute but nah woman) och näsblodet blev min queue att lämna.

Have a good!

Hej, det är med stor sorg i hjärtat som vi behöver omplacera vår tvååriga son då han blivit för allergisk mot vår katt Kringlan. Vi skickar med tillbehör förutom mat och transportbur eftersom vår treåring fortfarande använder detta. Vi hoppas på ett bättre hem för vår älskade Stanlee! <3<3<3

Kom hit, sade någon och log. Jag tog en annan väg eftersom jag har erfarenhet av främlingar med ett stort tomt leende. Vägen jag valde såg tämligen ljus och härlig ut. Den var inte särskilt enkel att nå och sagan går ju ofta så, den om valuta och möda.
Det känns självklart att det onda, skrattande ansiktet av trä vände sig igen. Som en joker i ett parti schack, överlappar och kastar allt.
Jag befinner mig på en snurrbräda, en joker roulette. Om jag sitter kvar så dör jag. Jag har inte många känslor kvar, så det kan hända att jag snurrar vidare härifrån.

Inatt var jag ute på stormigt hav och slängdes runt i en motorbåt. På väg till mitt hotell där vänner tycktes vänta såg jag dig på pending i en vänförfrågan. Glömd och ihågkommen på en och samma gång, ty jag inser att jag är lika tyglad som min båt i denna förväntansfulla orkan.

Natten dessförinnan svalkade ett annat bry, återkommande.

Jag tror inte längre på att bli fri men att leva i frihet är mitt främsta mål.