trött på livet?

Ibland vaknar man bara på morgonen och vill inte gå upp. Det har nog alla varit med om.
Man vill bara ligga där under täcket och kura. Värmen, tryggheten, ensamheten. Inga problem, där i ensamheten. Bara sig själv att tänka på. Men så kommer någon vuxen, slänger täcket på golvet och tvingar en till plugget. Helvetet på jorden. Så är det varje morgon för mig. Vaknar och bara ligger där. En orörlig, kall klump av självömkan. Visst när man kommit iväg är det kanske bättre, men just i det ögonblicket önskar jag bara jag kunde somna och slapp vakna.
Men kan jag tänka så här? efter allt som hänt mig? jag har ändrats så sjukt mycket på ett halv år.. mitt liv drogs upp och ner när mitt livs kärlek dumpa mig, min moster dog i cancer, jag hade sex för första gången, jag var på min första festival, börja i ny gymnasiet, tappat alla mina kompisar, blev ihop med min bästa vän och dumpa han 1 vecka senare...
känner mig grym som säger att jag vill dö.. när allt gått som det gjort, och jag står ändå här kvar. Vissa som älskar livet tvingas förbi dimman, medan jag fortfarande irrar runt där inne, bort tappad. Men jag är ju inte den ända, vi är alla i den dimman, förlorade att vandra våra meningslösa år på jorden tills döden tar oss ifrån dem vi älskar. och när det händer önskar vi att vi fått leva lite till...
egoistiskt?