Svaga hopp på en hemsk sanning.

Jag vet inte vad jag ska tro, tänka eller hoppas på.
Tankarna har varit många.
Även om jag vet att det aldrig kommer gå så finns det en liten del av mej som hoppas.
Jag avundas den delen av mej.
Snart vet jag.
Jag är rädd för det.
Och det spelar ingen roll vad jag får reda på, jag kommer gråta ändå.
Jag vet inte om det då kommer bero på lycka eller inte.
Det är hemskt vilket som.
Jag lovade mej själv att det aldrig skulle ske.
Men det kunde jag inte hålla.

Jag kan nu bara vänta och se.