Livet Går Nedåt

Det faktum att jag totalt glömt bort att denna hemsida existerar gör mig ledsen..
Men ändå, wassup boi!

Har gått över 1 år sedan mitt senaste inlägg för livet är meh och tiden bara far utan att jag tillåter det??
Men för att fortsätta i den riktning jag ville med mina blogg inlägg, vilket var att uppdatera folk som bryr sig men också arkivera för mig så jag kan kolla tillbaka och se om min mentala hälsa blir bättre eller sämre.
Så för folk som bryr sig, här är min recap = De grejer som hänt sen mitt senaste inlägg:
- Klarade inte av att arbetsträna mentalt så avslutade efter 4 veckor.
- Försökte och lyckades sluta mitt beroende av Imovane även om det än idag kan få mig att gråta hur mycket jag vill ha det.
- Min handläggare på AF slutade från ingenstans efter hon lovat att skriva ett intyg inför min ansökning över aktivitetsersättning men hon gjorde aldrig det så fick klämma in ett snabbt möte med en ny handläggare som var tvungen att skriva intyget.
- Min handläggare på FK slutar också abrupt utan att säga till mig så när jag försöker komma i kontakt med henne då får jag reda på att hon slutat och måste försöka komma i kontakt med en ny handläggare.
- Soc fortsatte hjälpa mig betala alla räkningar varje månad vilket jag är oerhört tacksam över.
- Avslutade min kontakt med en kurator på Psyk som jag haft runt 1-2 år.
- Avslutade min kontakt med min arbetsterapeut som nu också slutat på avdelningen och kommer sakna henne.
- Mina päron splittrades och med det krossade en bit av mig jag trodde äntligen var hel.
- Försökte ta livet av mig.
- En nära person fick en stroke.
- Min deppression nästintill försvann.
- Fick efter 2 år på väntelista en psykolog.


Generellt dag till dag vet jag inte om jag kan säga att jag är lycklig längre. Gråter till och från och enda sättet jag kan vara glad på är om jag är med Jens eller fastnar i spel. Men bara igår medan jag satt på toa bröt jag ihop helt och det absolut värsta är känslan av att inte kunna prata om någon om det hela. Dels för de personer jag har i tanken inte reagerar på så sätt som gör saken bättre eller att de andra personerna mår dåligt och vill inte behöva slänga min skit på dem.
Men även om jag konstant gråter och ibland inte vill existera så är jag ial inte självmordsbenägen längre eller så djup deprimerad som jag varit i dåtiden vilket är något man borde uppmärksamma då jag aldrig trodde det skulle försvinna.