Ebbz blogg

Min föredetta bästavän: Elin
Svinet: Krille
Lite enklare att förstå?
Efter att det tog slut mellan mig och Krille (det var tydligen aldrig något fast han säger att det var ju något fast sen säger han tvärt om) så bestämde jag mig för att jag bara skulle acceptera som det var, vi kunde ju fortfarande hänga? Jag hade precis börjat tänka mig att det möjligtvis kunde bli lugnt igen när det började på riktigt.
Elin hade en snubbe på G som hon bråkade med, en helg hade hon druckit en del (jag var inte med, hej hej utegångsförbud) och bråkade med den snubben igen. Krille kom och hämtade henne, eller ställde sin volvo 740 (kombi) på parkeringen. Elin hoppade in och dom snackade ett tag, sen fick hon den briljanta idén att dom kunde åka någonstans och ligga. Hon var ju full så det var inget hon någonsin skulle behöva stå för tänkte hon och han som fått ordentlig smak på fitta för två veckor sen (ja det var jag) tänkte "äh vadfan, ingen kommer ju få veta?" och dom körde iväg.
Det fina var att jag hade två dagar innan (en torsdag) haft en dröm om att dom kysste varandra, jag hade pratat med Elin om det och hon sa att hon aldrig skulle göra något sånt mot mig. Jag var fortfarande paranoid.
Men det var när hon ringde samma lördag och babblade om killen hon bråkat med och avslutade med att säga, eller snarare fnittra "Ebbz, jag är en idiot" som det verkligen började fucka up i huvudet på mig. När jag frågade henne varför så vägrade hon svara.
På måndagen undrade Krille om vi kunde ses, jag hade inget emot det alls.
När han körde förbi utanför mig och jag klev in satt Elin i framsätet, inte Andreas som för övrigt är Krilles bästa vän. Jag försökte få mig att tro att det var för att han hämtat henne först, men det gjorde ett hål i mig.
När Krille sedan sa "Elin du är en idiot." Och gav henne "det" leendet så blev det självklart. Krille sa även att han visste något som inte jag och Andreas visste. Elin fnittrade något om att hon hade träningsvärk i sina lår och ont i lederna (ni vet dem som går till låren)
Jag försökte hålla masken, fast jag visste att det var exakt som dagen efter för mig, Krille hade lett på det sättet, jag hade haft samma jävla smärta.
Elin skulle sova hos mig, så fort jag stängt ytterdörren frågade jag henne ansträngt om hon legat med Krille. Först stod hon bara och fnittrade, efter ett tag erkände hon.
Hon bröt därmed en av de starkaste reglerna emellan två bästavänner och förlorade all min respekt.
Sedan hade hon mage att gå runt och kalla mig slampa.

Har inte varit inloggad på jävligt länge.. Det har inte blivit så bara, mest för att det hänt massa saker.
Mitt underbara jävla självskade beteende har släpat sig upp till ytan igen.
Mest för att människor är svin, vet fan inte vem som går att lita på.
Fast det jobbigaste är nästan att vi inte har någon respekt alls. Folk har kommit fram till mig och frågat rätt ut om varför jag skär mig, som om det inte vore något alls. Det gör fan så ont, även om det inte verkar som en big deal. Dom började fråga någon vecka innan jag började igen, det var kanske det som ledde till att det började, har ingen aning, seriöst. För en kväll satt jag där med rakbladet och nålarna igen. Fuck.
Anledningen till att folk undrar är väl för att jag inte ser ut som en sån människa? För att jag ser ut som en av dom tjejerna som strular med alla, alltid är på fest. Folk vet vem jag är.
Jag har inte valt den jag är, jag blev tvingad på mig det.
För innerst inne lyssnar jag fan inte på fucking fjortisdunk, jag är ju för fan uppväxt med Thåström, KSMB och Ramones bland annat?
Mina föräldrar lärde mig från grunden att det var jag som bestämde vem jag var. Men vi lever i ett sjukt samhälle, jag blev alltid kollad snett på, för jag stod upp för min åsikt och klädde mig som jag ville.
I slutet av sjuan fattade jag till slut varför jag hade så få vänner. För att jag var ju störd?
Jag hade aldrig druckit, aldrig rört en cigg, aldrig vart på fest?
Det ändrades ju, sommarlovet till åttan drog jag mina första munbloss och drack gn, men det var inte förän i åttan som jag började snatta från morsans och farsans spritskåp.
På vårterminen i åttan började jag röka på riktigt, hade alltid ett paket cigg i fickan, kanske för att jag behövde visa mig "tuffare" än min före detta bästa vän. Hon började hänga med raggare, drack väldigt ofta.
Vi blev vänner igen sista dagen innan sommarlovet. Hängde hela sommaren, jag höll på att förlora mina äkta vänner.
Hon fuckade upp nu i höstas, det var det jag skrivit i de andra blogginläggen.
Jag och en av mina nu närmsta vänner funderar på att ta kontakt med Socialen angående min föredetta bästavän, hon dricker allt för mycket, varje helg, vardagar händer också. Särskilt nu på lovet, hennes mamma reagerar inte, även om hon vet.
Och nej det är inte synd om henne längre, för så som hon bettet sig mot mig, mina vänner och andra människor runt omkring är fullständigt respektlöst.
VIsst, jag dricker. Men knappast varje helg, visst jag röker, men jag har inte köpt ett paket cigg på ungefär ett halvår.
Så har försökt reda ut vem jag är egentligen.
Jag är inte punkare, fjortis, emo eller vadfan.
Jag är väl lite av varje, jag är jag. Folk blir chockade när dom får veta att jag gillar "Bring Me The Horizon" och "Justin Bieber".
Jag gör aldrig klart något, allt lämnas halvdant.
Det har aldrig tagit ortentligt slut med någon i mitt liv, människan har alltid hängt kvar lite halvdant efteråt. Eller så är det kanske jag som håller fast i allting? För jag är så sjukt rädd att förlora det.
Men en sak som är säker, dagen innan jag går på sommarlov och avslutar mitt kapitel i nian, går ifrån min lilla äckliga stad till något större. Så vet jag att jag vill avsluta en sak. Och det är min föredetta bästa vän, hon som gjort mitt liv till ett helvette, som har kastat mig i skit, som har skrikit hora efter mig, som snackar skit om mina vänner. För det är något jag inte vill ha släpandes efter mig, det är något som måste avslutas för att jag ska kunna dra här ifrån.

Alla tjejerna har stuckit nu då, hade en jävla go kväll igår. Dock somnade alla utom jag innan 1 och jag låg uppe till klockan 3 och smsade med folk. Vi tänkte ju egentligen dricka igår, men eftersom vi var hemma hos mig så gick de inte så bra, men vi stack ut i några timmar och så snackade jag med Andreas som vi gick och träffade. Oskar, Jesper, Dennis, Amanda, Kajsa, Ebba och Krille var ju oxå där och en hel del andra folk som vi inte kände. (Här i kungälv hänger vi utanför donken året om, bönder ni vet) Så lite lullig blev man ju i alla fall igår eftersom en av mina vänner hade lite vodka med sig och vi fick bärs och gn av dom som va vid donken. Den blev lixom en go kväll ändå, även om Krille va där (Krille, aka svinet) Hänger ju varken med Krille eller Elin längre, båda är ena riktiga svin asså. Men vi stack hemåt och var väl hemma runt tolv kanske, jag va nere i köket en stund och när jag kom upp till dom andra hade alla somnat.. :/

Ibland säger man saker som bara är skit, en sak jag brukar säga är att jag inte bryr mig... Jag vill inte bry mig, jag skulle må så sjukt mycket bättre av det, skulle ha mycket mindre ärr på armarna och så, senaste nu var ju när min kompis sa att killen som jag nästan var tillsammans med skulle vara på samma ställe som oss och att det kanske skulle bli jobbigt, "I don't give a fuck" sa jag "Det är väl mitt liv, jag måste kunna göra som jag vill utan att bli hindrad av nån?" Det var så jag ville känna, att jag bara inte brydde mig, att han kunde göra vad fan han ville utan att påverka mig. Men jag vet att jag fortfarande känner något för honom (ganska starkt uppriktigt sagt) och det gör förjävla ont varje gång han säger något eller nån annan förklarar hur han tänkt... Att han inte hade känslor för mig men fortfarande tänker att han kan knulla med mig?
Får den känslan att han kan få som han vill nu, men om han bara vill ha mig som "tight kompis" så får han ta konsekvenserna? Han kan ju inte vänta sig att jag bara ska hålla mig till honom i så fall? Jag kan ju lika gärna träffa honom och säga direkt efter att jag ska träffa en annan?
Vill ju att han ska fatta att han sårar och så, vill ju få honom att bry sig som jag gör?
Just nu känns det som att jävligt många av håkans låttexter betyder något, "Om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag älska dig." Det är verkligen så just nu, mitt ex som jag var tillsammans med i våras tyckte jävligt mycket om mig, det tog svinlång tid för honom att komma över mig har han sagt för ett tag sen (har ingen bra relation med honom alls just nu, vi snackar aldrig, sårade honom som fan... :c) jag dumpade honom för att jag tröttnade på att han var översöt och lite för blyg, han har tydligen ändrats ganska mycket nu... my bad..
Men får se om jag träffar lite folk snart, har jävligt tråkigt..

Blir bara så jävla less... Träffade ju killen i måndags, han var jävligt frånvarande.. Har snackat med honom i veckan om vad han egentligen vill mellan oss eftersom han inte hört av sig. Han sa att han behövt tid att tänka, tydligen var det så att han inte vill ha ett förhållande, han gillar mig men tydligen inte nog.
Fattar inte varför man får någon att falla när man inte är villig att ta mot. Träffade honom igår för att jag sa att behövde snacka med honom, inte bara på sms för att allt blev så fel då. Han kom och hämtade mig och vi satt typ tysta i bilen hela tiden, hade ingen aning om vad jag skulle säga, så vi åkte och träffade lite annat folk, sen när han lämnat av mig hemma kysste han mig inte ens hejdå, som vi brukade göra innan.
När jag snackade med honom senare på kvällen (på sms då) visade det sig att han inte vill ha ett förhållande alls med mig, men tydligen kan han ha kvar mig och knulla med mig?
Alltså, jag duger inte som flickvän men som knullkompis? (Enligt honom, kunde vi var tighta kompisar om ni fattar)

Utegångsförbud och sånt efter lite saker som hände i fredags, men det är inte så farligt.. Det är väl mest det att jag går runt och är orolig och rädd hela tiden, har liksom träffat en kille som är världens mest underbara (okej, finns väl kanske bättre men ändå) när jag är med honom så fattar jag inte att jag kunde vara orolig, men det är när jag inte träffar honom som jag håller på att förlora förståndet.. Jag hakar upp mig på småskit, som att han kanske inte svarar på sms eller snapchat på flera timmar, eller att han inte hör av sig alls... Är så sjukt rädd att förlora honom för att jag gör bort mig (har hänt flera gånger att jag gjort bort mig med andra killar).. Har inte träffat honom sen i fredags då han tog hand om mig och så, det hände ganska mycket då och nu är jag skiträdd för att han ska ha tröttnat eller något, vet att jag kanske överreagerar, men ändå... Jag skulle göra allt för honom