Vill iväg
Åka bort, komma bort och bara vara borta. Vill åka bil långt långt, långt här ifrån, hög musik och bara åka iväg i halv snabb fart på bil vägen. Synd att man bara är 15 och har två år kvar till körkort. Helvete.
Tjej, 26 år. Bor i Södertälje, Stockholms län. Är offline
Åka bort, komma bort och bara vara borta. Vill åka bil långt långt, långt här ifrån, hög musik och bara åka iväg i halv snabb fart på bil vägen. Synd att man bara är 15 och har två år kvar till körkort. Helvete.
Idag har man kastat toarullar och äggat hus, även blivit jagad av gubbar och blivit hotad om att bli polisanmäld. Färgar om håret en annan färg och stannar inne några dagar kanske veckor. Så vill ni nåt, når ni mig på min telebobo.
Kik: 4everastone
Jag behöver bara någon som håller ihop mig, när det känns som bröstkorgen slits sönder. Vill bara sova, i en evighet och vakna upp när allt som sårar är borta. När glädjen kommit tillbaka och livet blivit som det varit. Kan inte någon komma och säga att detta bara är en dröm, att det här inte händer. För det jag vill just nu är att spola tillbaka tiden i flera år och sedan stanna där. Att klockorna slutar ticka och att livet aldrig ändras. Som livet var då, var så perfekt det kunde bli. Önskar jag bara kunde stanna där.
Läs på egen risk, kalla mig attentionwhore, vad som helst, just nu kan inget bli värre, idgaf.
Att vakna varje morgon inför skolan, man ska välja kläder, en av dom värsta delarna för mig på hela dagen. Jag rotar fram dom enda byxorna som faktiskt passar och en tröja som typ passar men ändå inte, tröjan är snygg, men känner mig fortfarande inte bekväm. Sedan sätter man sig på sig skorna och går ut i höst regnet påväg till bussen. På bussen får man blickar från dom längst bak, ovanligt. Samma sak på andra bussen. I skolan får man blickar, knuffar och ord, av dom som till och med är två år yngre. I skolan går man med ett ansträngande men ett okej leende på läpparna och umgås med dom man kallar vänner. Man kommer hem, och går in på datorn och tror att allting ska va bra, men man är ett lika stort missfoster bakom skärmen som i verkligheten. När ska man kunna få va sig själv, se ut som man gör och faktisk våga sig ut i omvärlden utan att behöva ta massa skit, kunna få blickar som är positiva och faktiskt kunna få känna sig vacker, ha vackra ögon, vackert leende och komma ut med ett riktigt leende på läpparna. Att behöva stå ut med massa glåpord i tio års tid, det har jag klarat av, men fram till tio år till vet jag inte om jag klarar.