50 mil av stress&ensamhet

Jag ville inte vara här, jag ville inte flytta från mitt kära Skåneland.. Allt är så sjukt stressande här uppe, lixom första fett löjliga stressmoment märker man på varje tåg man åker i;
Man kan förstå att man vill ha en plats på tåget och börjar smått gnugga kroppen mot närmsta person för att komma fram. Men när man ska gå av? Hallå varför stå upp när man inte ens är framme om 5 minuter!? Skrattar smått inombords varje gång.

Jag älskar mitt nya jobb, dem är alla trevliga förutom en viss VD i företaget. Förlåt men varför tror alla översittare att dem vet allt och tror att det man gör är bara att trycka på några knappar? Även om man försöker förklara, och av ren skrytsamhet så är min pedagogik av högsta klass, så är et helt omöjligt att förklara för en vägg med öronproppar och megafon som sprutar massa bullshit.

Ensamheten kryper närmare för var dag.. Att umgås på jobb/skola är inte samma sak som att kunna umgås på fritid.