Illusion never changed into something real

Well fuck me, det var länge sen man skrev här alltså. Lyckas alltid återkomma när det hänt något jobbigt, eller knas, och jag bara vill skriva av mig. Brukar ha som tanke att skriva något djupt och meningsfullt men det slutar alltid bara med en massa ordbajs typ.

Det sjuka är att jag faktiskt trodde på det denna gången. Det kändes så jävla rätt, och det verkade som att det inte bara var från min sida. Vi kanske inte låg helt på samma nivå, men jag trodde ändå det vart någorlunda ömsesidigt.
Känslan är så ny också, så ovan. För det känns verkligen som jag passar in där. Det är där jag ska vara, hör hemma. Känner mig rätt. Det är så äckligt svårt att förklara, orden räcker inte, men de får duga.
Men jag antar att jag bara inbillade mig. Inte helt ointresserad av dig, bara helt ointresserad av något mer än vänskap. Varför är jag van vid det nu?
Så det är bara att ge upp eller vadå? Känns dumt, för jag är upplärd med att man aldrig ska ge upp. Och någon gång kommer din åsikt troligen förändras. Men är det värt att vänta? Vem vet hur länge liksom. Så jag grubblar, och mår skit, och får panik, och blir glad, och sen kaos. Känner mig ut och in.
Så vart går jag från det här? Hur ska jag fortsätta? Med vilken inställning?
Jag. Vet. Inte.

Lyckas alltid hitta de bästa och mest passande citaten ur låtar när jag mår knas, som min titel till detta knäppa inlägg.
Så jag får väl ta och dra till med ännu ett, bara för att avsluta allt lite fint sådär

The second you let it become a part of you
You never forget it no matter what you do