Cheewiies blogg

There's no you and me
This impossible year
Only heartache and heartbreak
And gin made of tears
The bitter pill is swallowed
The scars souvenir
That tattoo, your last bruise
This impossible year

There's never air to breathe
There's never in-betweens
These nightmares always hang on past the dream

There's no sunshine
There's no you and me
There's no good times
This impossible year

Idag sörjer vi. Alan Rickman har lämnat oss och världen har förlorat en fantastisk skådespelare och person.
RIP

Motgång på motgång på motgång

I taste you on my lips and I can't get rid of you
Inne i en Panic! At The Disco period, blir massa sång quotes från dem hela tiden nu haha.

Så otroligt många tankar hela tiden. Av alla dess slag.
Vill verkligen vara sur på varelsen, men det går inte. För jag vet att jag hade gjort samma val i situationen.
Och jag vet att det är så mycket annat, vilket bara gör att jag känner medlidande. Vilket jag hatar.
Kaotiskt inne i huvudet.
Skriver noveller för att lätta på trycket, men det tvingar bara mig själv att uppleva alla bra minnen, vilket gör att jag mår sämre.
Vet inte hur jag ska hantera allt.

Träningsläger på lördag tho, så försvinner till Turkiet en vecka. Ska bli så galet skönt, komma bort från allt. Inte behöva tänka på all skit som händer.

Hörde någonstans att sömn är bra, så ska väl ge det ett försök.





‘Cause these words are knives and often leave scars

Well fuck me, det var länge sen man skrev här alltså. Lyckas alltid återkomma när det hänt något jobbigt, eller knas, och jag bara vill skriva av mig. Brukar ha som tanke att skriva något djupt och meningsfullt men det slutar alltid bara med en massa ordbajs typ.

Det sjuka är att jag faktiskt trodde på det denna gången. Det kändes så jävla rätt, och det verkade som att det inte bara var från min sida. Vi kanske inte låg helt på samma nivå, men jag trodde ändå det vart någorlunda ömsesidigt.
Känslan är så ny också, så ovan. För det känns verkligen som jag passar in där. Det är där jag ska vara, hör hemma. Känner mig rätt. Det är så äckligt svårt att förklara, orden räcker inte, men de får duga.
Men jag antar att jag bara inbillade mig. Inte helt ointresserad av dig, bara helt ointresserad av något mer än vänskap. Varför är jag van vid det nu?
Så det är bara att ge upp eller vadå? Känns dumt, för jag är upplärd med att man aldrig ska ge upp. Och någon gång kommer din åsikt troligen förändras. Men är det värt att vänta? Vem vet hur länge liksom. Så jag grubblar, och mår skit, och får panik, och blir glad, och sen kaos. Känner mig ut och in.
Så vart går jag från det här? Hur ska jag fortsätta? Med vilken inställning?
Jag. Vet. Inte.

Lyckas alltid hitta de bästa och mest passande citaten ur låtar när jag mår knas, som min titel till detta knäppa inlägg.
Så jag får väl ta och dra till med ännu ett, bara för att avsluta allt lite fint sådär

The second you let it become a part of you
You never forget it no matter what you do

en liten mening.
trots att hela konversationen var på skämt. just den meningen.
för att det är så sant.
vet att du inte menade det, att du inte visste att det skulle göra såhär mot mig.
problemet är att det är sant. är så sjukt osäker i mig själv, och det sitter djupt.

fruktar morgondagen från djupet av mitt innersta väsen, pga rädsla och osäkerheten. jag går runt och håller allt inom mig.
speciellt i skolan, annars finns ju risken att du får veta. skulle inte klara av det nu. vet ju vad du skulle säga, orkar inte det nu.
känner mig som en bomb med känslor som kan explodera när som helst.
allt kommer ut i ensamheten på rummet, med musiken som spränger öronen och tårar som flödar som vattenfall.

"I'm wearing this smile that I don't believe in. Inside I feel like screaming"

haha, åååh, vissa människor är bra korkade och patetiska :3

okej, nu är det såhär att detta kan bli ett väldigt deppigt/aggro inlägg så man vet det liksom, inte för jag tror att någon faktiskt bryr sig om att läsa skiten men jaja xD

insett att det är den 30.e idag. detta betyder att det gått exakt en månad sedan jag hade en av de bästa dagar jag haft på väldigt länge. Dagen jag insåg att jag var riktigt lycklig.
på denna ynka lilla månad har jag gått från att må bäst, till att må sämre än på väldigt länge. allt tack vare en lite äcklig liten jävel. ett litet fanskap som förändrade min tillvaro helt och hållet.
tack vare honom sitter jag nu ensam i skolan, med galet ont i magen, illamående, deprimerad som satan, känslan av hopplöshet och den allmänna känslan av tomhet.
allt med dig var en stor jävla lögn och jag hoppas du lider över vad du gjort mot mig din jävel.
Brinn i helvetet.

väldigt random inlägg man gör här men orkar typ inte riktigt "uppdatera" här ^^
Nyår i kväll då, och once again står jag helt utan ett piss att göra medan alla andra har någon att fira med ^^
Antingen firar de med pojk/flickvänner, eller så är det helt enkelt så att de ska till krogen, och jag är för liten så jaa xD det skiter sig ganska brutalt kan jag ju säga ^^
som det ser ut nu kommer min nyår spenderas på mitt rum medan mamma och pappa har massa vänner över, och sedan om jag orkar, dra mig ut till Tullbron för att se lite raketer och få mig en fin liten nyårspuss av Tiggi ^^
Taggar som satan alltså! *host*
well well, ska väl dra mig för att leta upp något som kan sysselsätta min hjärna fram till tolv eller ngt ^^

nää, blir inte direkt många uppdateringar här inte (:
men kände att jag ville skriva lite nu, eftersom allting skiter sig mer än vanligt :)
kvällens helvete var ändå att få veta att personen man är kär i är kär i en annan tjej, som för övrigt har ett 17 månader långt förhållande...men som faktiskt är kär i denne person också...
så jag är mest fml just nu, och ja. men men, screw this shit.