Jag drar mig undan

Allt som oftast när jag känner mig på dåligt humör så brukar inte jag söka mig till folk eller skriva blogg-inlägg. Jag brukar sätta igång lite musik på hög volym; vilken stil beror på vilken sinnesstämning jag har - är jag irriterad blir det hårt, är jag nedstämd blir det depp - och sedan lägger jag mig under täcket och kuddarna och tar ut det värsta genom att bara ligga där och andas. Hjälper inte det kanske jag tar en promenad också. Eller slår lite i väggen. Eller skadar mig själv.

Ibland kanske en vän skriver till mig under dessa tillfällen, och ibland svarar jag och ibland svarar jag inte. Svarar jag blir det nästan alltid på ett sätt som visar på mitt mående men jag orkar sällan skriva eller prata om det eftersom den enda frågan man får är "Varför mår du sådär?". I 99% av fallen så vet jag inte varför jag mår som jag mår. Det kallas humörsvängningar. Jag har extrema sådana och det är så jävla jobbigt.

Allting i mitt liv går emot mig just nu, men jag letar alltid efter den där ljusstrålen som kanske kan visa vägen ut ifrån det mörka hål jag sitter i. Denna ljusstråle brukar flacka som ett lysrör som är inne på sina sista lystimmar och jag sitter många gånger i totalt mörker. Jag vill inte ta med mig folk till mitt lilla mörka hål så därför är det bara jag som kan leta efter denna lilla ljusstråle. Jag låter inte folk komma in för att leta efter mig, för de kommer ta ner sig själva till sina egna mörka hål när de letar efter mig.

De flesta tror nog att jag mår bättre än vad jag egentligen gör på grund av min förmåga att dölja känslor. Jag är alltid ärlig om mitt mående när folk frågar, men eftersom jag alltid skrattar bort det så blir det ingen stor sak av det. Jag försöker själv att inte se allvaret i mitt egna mående för jag mår oftast bara sämre av att tänka på det. Jag försöker tänka på andra saker och fungerar inte det vill jag bara hem till min säng där jag kan ligga under täcket och kuddarna med hög musik.

Jag älskar att fejka leenden av den anledningen att jag kanske får andra på humör och då kanske de får mig att le på riktigt.