BananBrudens blogg

Jag har csn-varning. Jag har bup-intyg. När jag ska sjukanmäla mig måste jag prata med skolsköterskan, men eftersom jag inte visar på utsidan hur jag verkligen mår så är hon tveksam och verkar tro att jag vill skolka.
Yaay, neey.
Måste jag bryta ihop totalt för att folk ska fatta?

Allt som oftast när jag känner mig på dåligt humör så brukar inte jag söka mig till folk eller skriva blogg-inlägg. Jag brukar sätta igång lite musik på hög volym; vilken stil beror på vilken sinnesstämning jag har - är jag irriterad blir det hårt, är jag nedstämd blir det depp - och sedan lägger jag mig under täcket och kuddarna och tar ut det värsta genom att bara ligga där och andas. Hjälper inte det kanske jag tar en promenad också. Eller slår lite i väggen. Eller skadar mig själv.

Ibland kanske en vän skriver till mig under dessa tillfällen, och ibland svarar jag och ibland svarar jag inte. Svarar jag blir det nästan alltid på ett sätt som visar på mitt mående men jag orkar sällan skriva eller prata om det eftersom den enda frågan man får är "Varför mår du sådär?". I 99% av fallen så vet jag inte varför jag mår som jag mår. Det kallas humörsvängningar. Jag har extrema sådana och det är så jävla jobbigt.

Allting i mitt liv går emot mig just nu, men jag letar alltid efter den där ljusstrålen som kanske kan visa vägen ut ifrån det mörka hål jag sitter i. Denna ljusstråle brukar flacka som ett lysrör som är inne på sina sista lystimmar och jag sitter många gånger i totalt mörker. Jag vill inte ta med mig folk till mitt lilla mörka hål så därför är det bara jag som kan leta efter denna lilla ljusstråle. Jag låter inte folk komma in för att leta efter mig, för de kommer ta ner sig själva till sina egna mörka hål när de letar efter mig.

De flesta tror nog att jag mår bättre än vad jag egentligen gör på grund av min förmåga att dölja känslor. Jag är alltid ärlig om mitt mående när folk frågar, men eftersom jag alltid skrattar bort det så blir det ingen stor sak av det. Jag försöker själv att inte se allvaret i mitt egna mående för jag mår oftast bara sämre av att tänka på det. Jag försöker tänka på andra saker och fungerar inte det vill jag bara hem till min säng där jag kan ligga under täcket och kuddarna med hög musik.

Jag älskar att fejka leenden av den anledningen att jag kanske får andra på humör och då kanske de får mig att le på riktigt.

Jag gillar dig inte, inte på det sättet. Jag älskar dig, men inte på det sättet. Du är min bästa vän och du ska förbli det. Snälla förstör inte detta, jag orkar inte det. Jag vill bara klara skolan just nu...

Jag har tänkt på detta väldigt länge nu, och nu har jag bestämt mig - jag ger upp!
Pressen inför att jag kommer misslyckas till att komma in på veterinärhögskolan är alldeles för stor och jag har till och med utvecklat prestationsångest, som tillsammans med min vanliga ångest inför att gå till skolan bildar en ond cirkel och jag mår konstant dåligt. Känns som jag är på snäppet till utmattningssyndrom då jag knappt orkar göra skoluppgifterna över huvud taget längre.

Istället kommer jag att börja på något musikgymnasium här i landet - Sundsvall, Kalmar, Skövde, Alingsås, Landskrona, Falkenberg - ja vilken stad som helst som har utbildningen och som vill ta emot mig och där jag kan hitta boende dit mina bäbisar får följa med.
Börja om skolan på nytt och hitta nya ambitioner för hittills har enbart veterinär funnits på kartan. Kanske gå en bartender-kurs nästa sommar eller så? Jag vet inte vad som kommer ske hädanefter.

Mitt val är samtidigt jätte jobbigt, för innan såg jag min framtid spikklar och nu har en tjock jävla dimma plötsligt lagt sig framför mig. Jag vill bara lägga mig i ett hörn och gråta, men det kan jag inte göra för då kommer jag behöva leva på soc i resten av livet och det är ingenting jag vill. Skolan har alltid varit centrum av mitt liv, men det kanske ändras snart? Det får vi se.

Jag tror på detta. Jag tror detta kan vara bra för mig!
En ny start, på en ny skola, i en ny stad, i ett nytt hem.

Frågan är bara hur detta ska lösa sig ekonomiskt, men det problemet tar jag då...

Jag vill kunna finnas för mina vänner
Jag vill kunna finnas där när de behöver mig
Jag vill kunna veta vad jag ska säga/göra för att få mina vänner att bli glada
Jag vill kunna känna att mina vänner kan lita på mig
Jag vill kunna förstå mina vänner
Jag vill kunna ge mina vänner vad de behöver när de behöver det
Jag vill kunna känna att mina vänner vågar öppna sig för mig

Jag vill kunna räcka till

Jag vet att jag inte räcker till

Drama, drama och mer drama
All denna jävla draman
Jag hatar drama även om det många gånger är intressant
Drama får mig att vilja försvinna
I alla fall för ett tag

Drama på film är najs dock!

Varför kan jag inte bara lära känna mig själv först?
Varför ska det gå så fort för?
Varför kan jag inte känna annat än skuldkänslor?
Varför blir det som att trycka på en lampknapp och släcka ljuset?

Jag ångrar inget.
Jag var ärlig.
Men jag sårade en fin person på köpet.