När tårarna rinner

Jag är en kille som sällan låter tårarna rinna... I lördags natt/söndag morgon var ett sådant tillfälle då dom faktiskt rann nerför kinderna... Den här julen blir den andra julen som firas utan farfar i mänsklig form... Det går inte en dag utan att minnet av honom speglar sig i både ens hjärta och sinne, jag minns hur min far och bror precis kommit hem efter att ha besökt farfar, knappt 10 minuters körväg hemifrån, sedan ringer min farbror och min far brister ut i gråt... Vi sätter oss i bilen och åker den lilla sträckan till dom och kliver innanför dörrarna, språket och rösten är som borttappat och vi går sakta genom hallen, in i vardagsrummet, farbror säger sorgset hej och jag försöker, men utan resultat och nickar därför istället. Hela upplevelsen kändes overklig, som om det vore en dröm som man genomskådat inte var verklighet och var just det... En dröm... Instigandes i sovrummet möter min blick farfar som var bortgången... Hans tid på Jorden var över, liksom hans lidande.

Jag minns även att jag på den tiden (låter som om det vore flera år sedan när det egentligen endast var omkring 5-3 år sen) föredrog att ha längre hår, det var inget som han stöttade mig med, på senare tid har jag börjat variera mig, men hans ord hade en kraftig påverkan... Innan slutet närmade sig hade jag klippt mig, och hans leende och blick förgyllde hela min dag, nu är det ett av många goda minnen jag har fått med mig efter mina 18 år med honom vid min sida. Nu är jag nog färdig med att uttrycka mig för stunden, men en sak är säker han är fortfarande här omkring oss, bara i en annan form...