Kärlek är en dödsdom

När en människa förstörs och spricker framför ens ögon, ska man då bry sig? Ska man sätta sig ner och vårda denne, är det ens värt att försöka? För om man försöker vet man ändå att han kommer att spricka igen och igen.

Man ser fler och fler människor dö, inte deras fysiska jag, men deras själ. Det som skapar dom, det kanske är en del av att växa upp som människor valt att kalla det, att bli en död, kall maskin som arbetar och stressar ihjäl sig. Detta leder till att man tillslut förgör det minsta lilla "jag" som finns kvar.

Man bryr sig inte om människan bredvid en längre, utan man bryr sig om människan man känner, som bor mil bort. Om man sätter sig på en full buss förväntas man vara tyst, man ska inte prata med någon, man får inte... det är farligt att prata, det kanske skapar ett "jag".

När man märker att någon dör. Att själen försvinner... Vad gör man då? Det värsta är att denna död, skapas oftast av en själv, av ens egna känslor, inte av människorna omkring sig

Man vet att långt inuti en själv så finns också den där svaga röda tråden. Vi alla har en. även om vi inte tror det. Man kanske inte har hittat en, men hur mycket man än försöker så kommer man själv också dö någon dag.

Det som skapar döden är våra känslor och det vi eftersträvar, vad är det vi alla eftersträvar...

Kärlek