En helt normal dag

Jag förstår hat, jag förstår smärta och jag förstår vrede. Det som finns i dom känslorna är något jag har i mig hela tiden. Glädje, så värdelöst, Kärlek, det är inte ens värt att satsa på, det slutar ändå bara i tårar. Men värst är nog när man får höra orden som bevisar att man behövs, att folk vill ha kvar en här, att någon säger "Jag gillar dig och du är kul att umgås med.", Det är smärtsamt, för då kan man inte gå, och försvinna i denna världs oändlighet.

Hatet jag känner, riktar sig mot min famlij
Smärtan jag känner, är från det dom gjort, och att folk sedan försöker "hjälpa" en
Vreden jag känner, är bara något jag har i mig, som vill sluka mig, och göra mig till det monstret som vi alla har inom oss

Jag vill gärna glömma allt, och byta mitt liv med någon annan, till ett liv där jag inte blivit övergiven av min familj, har vänner som bara tänker på en sak, och saknar någon. Någon som vill dela med sig av sitt liv, och göra mig till en del av deras, på ett närgånget sätt.

Undrar om det är värt att se om det finns ett liv efter detta?