Andiders blogg

Många lider idag av depresseion, PTSD och annan psykisk ohälsa. Från att gå runt och må dåligt med ångest till att känna sig värdelös och vilja dö. Vi kan t.o.m läsa om det i EC-bloggen ibland.
Smärta som inte syns på utsidan men känns på insidan. Det kan vara från händelser eller oro. Kan vara från saker du minns, kan ligga i bakhuvudet från saker du förträngt.
I allmänhet vet vi väldigt lite om detta.

Jag har varit med om mycket i mitt liv. Sett min mamma misshandlas grovt, varit rädd för mitt liv.
Jag har dåligt aldrig lidit av trauman, aldrig haft depression. På sin höjd har jag känt rädsla, varit arg, ledsen och känt mig hopplös.
Men jag har aldrig känt känslan av uppgivenhet, inte haft mörka demoner i mitt huvud som säger att självmord är den rätta utvägen.
Jag kan inte relatera till er som lider av detta.

Däremot har jag observerat hur detta kan äta upp andra inifrån. Jag har flera vänner som lider av depression och PTSD. Jag har förstått att det bokstavligen kan vara ett helvete att gå igenom. Något jag själv haft turen att slippa.
Och är du en av dom som lider av detta, vill jag bara skänka dig en tanke. Jag beundrar din styrka i din kamp att genomgå det jag inte kan förstå fullt ut. Många stunder kanske du känner dig svag, men varje dag du genomlider detta visar du att du har en styrka, vi ovetande aldrig behövt. En styrka jag beundrar. En styrka du inte kan få på gymmet.

Så tack för att du kämpar. Vi som aldrig gått i samma skor kan inte relatera till din kamp. Men jag beundrar det faktum att du fortsätter strida och jag hoppas innerligt att du aldrig låter demonerna vinna!

Vår historia börjar med en ung kvinna. Utkastad från sitt hem som barn drev hon från fosterfamilj till fosterfamilj till hemlös.
Den unga kvinnan hamnar i ett kriminellt leverne och hamnar i drogmissbruk.
I tidig 20-års ålder blir kvinnan gravid och redan innan barnet fötts, hotar sociala myndigheter med att ta barnet ifrån henne så fort barnet föds då dom anser att kvinnan är olämplig som mamma. Dock känner kvinnan att hon fått något att kämpa för. Hon släpper droger och kriminalitet, hon vänder sitt liv och ger sociala myndigheterna mittenfingret.
Barnet föds, och sociala myndigheter tar inte barnet. Mamman till en nyfödd son kämpade och vann striden. Men än är kriget inte över. Drogsug och gamla vanor är en kamp för alla f.d missbrukare. Och ibland kan saker gå fel.

Efter 6 år med sin son, med att ha återuppbyggt sitt liv, möter kvinnan en man hon faller för. Och första året är toppen tycker mamman.
Men nånting händer. Mannen kvinnan har fallit för, är missbrukare. Inte bara det, han är kriminell. Droger börjar åter igen dyka upp i kvinnans liv och det dröjer inte länge förrän mannen, går från att vara snäll och trevlig, till att vara elak. I början är det bara ord. "din jävla hora" och "fittluder" är några av orden mannen använder emot kvinnan. Sonen, som hör allt vet inte vad han ska göra. Det går något år och förutom elaka ord, börjar nu mannan slå kvinnan. Även framför hennes son, som inte vet vad han ska göra. Kvinnan är rädd, har återigen fastnat i drogträsket. Ytterligare ett år går. Mannen slår kvinnan, hotar kvinnan, kallar henne ord. Kvinnan är rädd, drogerna hjälper att lindra rädslan och smärtan, men hon vet att läget är ohållbart.

En väninna till kvinnan erbjuder henne och sonen att få flytta hem till henne, bort från staden hon, sonen och pojkvännen bor i, med tanken att pojkvännen inte ska få följa med.
Så blir dock inte fallet. Pojkvännen följer med och misshandeln fortsätter. Sonen har sitt sin mamma slås blodig, kallas diverse saker ingen vill höra sin mamma bli kallad. Men sonen kan inte göra så mycket. Blott 11 år gammal vid det här laget.
Sonen går till skolan. Ingen vet vad han genomlider hemma. Ibland lämnar mamman honom ensam i 2 till 3 dagar med väninnan, så att han ska slippa se hur pojkvännen misshandlar henne, något hon inte berättar för pojken.

Men så kommer en dag som ändrade pojken och mammans liv.
Pojken sitter i skolan och gör sina uppgifter. Läraren kommer fram till pojken och ber honom följa med henne. Utanför klassrumsdörren står hans mamma, med blåslaget ansikte och sår, dock inget nytt för pojken. Mamman tar med pojken ut till en väntande taxi, dom åker hem och mamman ber pojken packa sina viktigaste saker. Lite kläder, några gamla fotoalbum och en stor väska fylld med all pojkens Lego.

Mamman och pojken hämtas kort därefter av en kvinna. Det är mammans "soc-tant" som hon kallades. Dom åker till mammans bror där dom övernattar ett par nätter innan dom tar flyget till södra Sverige.
På vägen berättar kvinnan till sin son om hennes drogmissbruk, och att dom nu var på väg till ett behandlingshem, det enda behandlingshemmet i Sverige för ensamstående kvinnor med barn.

Det var sista gången kvinnan tog droger. Därifrån byggde kvinnan med sin son upp sina liv på nytt. Dom fick kämpa. Kvinnan hade en massa skulder p.g.a sin relation samt drogmissbruk samt sociala myndigheter som andades ner i hennes nacke.
Men deras liv vände. Idag är kvinnan drogfri, skuldfri och starkare än någonsin. Hon har levt ett hårt liv ingen borde behöva leva.

Så varför berättar jag denna historia?
Hur vet jag ens att den är sann?

Det här är min historia. Jag är sonen. Och kvinnan är min älskade mamma.

Så varför berättar jag detta?
Få sympati? Absolut inte. Min uppväxt var hemsk, men den har gjort mig till den jag är. Jag har inga trauman, ingenting som kräver någons sympati.
Berätta hur stolt jag är över min mamma? Det är en bra anledning. Finns ingen jag är mer stolt över än min mamma.
Inspiration? Kanske nån i liknande sits, eller i en annan svår situation kan inspireras? Isåfall är det skitbra! Min morsa gick igenom ett helvete och kom ut som segrare. Det kan du med!
Egentligen vet jag inte varför. Kanske nån med liknande historia därute kan se detta och slippa behöva känna sig ensam?
Tolka det som du vill.

Det var allt för mig. Det var min sanna historia.

"Här är min presentation, där jag länkar min insta, men självklart är min insta låst för allmänheten och jag bjuder bara in mina kompisar!"

"Så därför använder jag hela tre inlägg på raken för det jag skriver är så intressant"

"Men självklart kan jag inte skriva allt i ett blogginlägg"

"Hej bloggen, idag har jag något jätteintressant att skriva"

"Jag känner att jag är född i fel årtionde. Jag som är född på 90-talet känner att jag borde varit född på 70-talet för jag kan absolut relatera till 70-talisterna! Jag har sett tillräckligt för att veta att jag är en 70-talist i en 90-talists kropp!"

"Jag fyller 22 om några dagar, förstår inte var tiden tog vägen! Varför har jag inte hus och barn än!? Aaah!!!"

"Idag firar vi vår sista dag av ansvarslöshet! Efter idag är vi vuxna! Vi tror att det kommer bli skitkul och vi får göra vad vi vill... Tills vi inser att vi måste skaffa ett jobb vi med största sannolikhet ogillar, majoriteten av vår lön går till räkningar och mat. Majoriteten av vår fritid består av att vila så att vi kan orka nästa dags knegande. Det underbara, fria vuxenlivet vi alla längtade så efter!"

"Hej, titta på mig, jag är så akademisk!
Jag skrev en tenta idag, jag vill bara att ni ska veta hur intellektuellt underlägsna ni är"