Saga, varför fortsätter jag skriva till dig?

Saga, varför fortsätter jag att skriva varje blogginlägg som jag skriver det till dig?
Varför får jag dig att låta som om du vore död eller något?
Som att du är en drömperson från mitt förflutna, som jag inte riktigt vill inse är borta?

Fast på ett sätt så är du ju borta. Borta ur mitt liv iaf.
Sen du flyttade och började i en ny skola så syns vi helt enkelt aldrig.
Och även om vi pratar på internet ibland så har vi helt enkelt tappat kontakten.

Jag minns alla de där bra stunderna. Mina kostrumpor som du var så rädd för och alla de där ostmackorna vi åt.
Men ändå så är jag inte bitter.

Livet går vidare hela tiden, och människorna i det med.
Men av nån anledning känns det bra att fortsätta tillägna inläggen till dig.
Du var klassens lilla emo, så jag tänker nog fortsätta så.

Men nu vet alla ni andra att Saga är en livs levande människa, och inte död på något sätt.
Här på emocore är hon dock död sedan länge.
Men i min blogg består hon som det emo hon en gång var.

Kontroversiellt, jag vet.