Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Umgås
Bor:
Med mamma
Politik:
Inte valt
Dricker:
Juice
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2012-12-05
Kommer alltid tillbaks till EC när jag har något jag verkligen funderar över.
Så, dagens fundering?
Psykologi.
Jag ÄLSKAR psykologi. Så fort någon nämner något jag kan lära mig om det, så brinner jag av intresse.
(Sociologi och filosofi är också väääääldigt intressant!)
Det är nog min nya passion.
Jag vill lära mig så mycket som möjligt, och tackar aldrig nej till möjligheten.
Jag vill fortsätta lära mig mer om detta ämne genom hela livet.
Så, då kommer frågan. Vilket yrke borde man satsa på?
Obviously lär jag gå psykologilinjen(om jag lyckas komma in), men vad händer efter det?
Jag har sökt runt, och det verkar som att de yrken som är psykologiinriktade är:
Psykolog (inom skola, yrken, militär, socialen, kriminalvården. Finns både i grupper och ensam med individen själv.)
Rekrytering (som i, "Borde vi anställa den här snubben?" för en massa andra yrken)
Psykologilärare
Inom organisering och ledarskap(Kommer faktiskt börja läsa om detta i år, woop woop!!)
Om man senare utbildar sig efter detta (efter att ha gått socionom/psykologi, för att senare ha jobbat inom psykologiskt-ish arbete i 2 år, så har man möjlighet att gå den utbildningen. So it's a tough one!), så kan man bli psykoterapeut.
Jag tvivlar ärligt talat på att jag vill bli psykolog. Det är så få som verkar trivas, och jag är rädd för att det kommer drabba mig på fritiden (då jag har en tendens att oroa mig något enormt när någon jag kännes råkar illa ut). "En psykolog måste alltid gå till en annan psykolog", brukar man säga.
Rekrytering eller skola innebär att jag måste döma människor - vilket är något mitt samvete inte låter mig göra. Jag vill alltid ge alla en chans, och skulle aldrig kunna ge någon ett F eller ett "Tyvärr, vi har anställt någon annan.".
(Dock skulle jag älska att lära ut inom psykologi, då man alltid lär sig mer om man lär ut~!)
Psykoterapeut verkar skitjobbigt, men det är nog en av dem få yrkena jag tycker verkar helt ok., då man får interagera lite mer med klienten.
Egentligen, så skulle gestaltterapeut vara det perfekta, men det är en separat utbildning i stockholm som kostar ca, 200 000, så det är tyvärr något jag inte vågar satsa på. Skulle ta mig alldeles för lång tid av att ha gjort något jag inte tycker skulle vara lika intressant (att jobba upp pengarna alltså.)
Åh, skulle älska att arbeta hemifrån med psykologi. Det skulle vara helt perfekt!
Det är sämst.
Varför ska allt vara så jävla skamligt?
Skam hjälper fanimej inte mycket.
Skam slutar sällan med att en människa avbryter sitt beteende, utan får bara individen att må dåligt.
Kan inte folk bara sluta döma och chilla på skiten lite grann?
Tycker att man kan sluta se så mycket som skamligt.
Typ, könsorgan. Samlag. Sorg. Ens kropp. Alla fyra är helt naturliga, men ändå ska man skämmas något enormt över det, och man ska försöka dölja det så mycket som möjligt, annars är man inte lika mycket värd som resten av mänskligheten.
Prostitution, låg arbetarklass och brist på pengar. Man valde inte nödvändigtvis jobbet för att man inte hade något val. Man kanske tycker om sitt jobb. Och har man inte det, så ska man inte behöva skämmas för att man inte hade samma omständigheter som de i högklass.
Och intressen, hobbys, eller skillz. Fan, man kan väl få göra något även om man inte är bäst i världen på det. Man får väl vara intresserad av vad fan man vill, så länge det inte skadar någon annan. Man måste inte vara bäst på allt för att vara bra nog. Och alla är fucking bra nog.
Förstår inte hur det ska vara så skamligt att vara naturlig förresten.
Hur många gånger har vi inte hört,
"Förlåt, jag har inte på mig smink/är inte stylad"?
Ojdå, förlåt för att jag ser ut som jag gör helt naturligt.
Innan så fokuserade jag främst på fat/bodyshaming och slutshaming.
Nu säger jag;
FUCK ALL THE SHAMING~
Jag borde gå och bli någon form av hippie-nudist.
Någon som känner till någon koloni av den formen i något varmt land?
Drar till Serbien om 15 timmar.
Ha're gött folk, och skäms inte för att ni förväntas att skämmas. Var fucking nöjda med er själva.
Började kolla på dr. who.
Kollade på 10 episoder utan paus.
Jadå, jag har fortfarande ett liv, absolut. Självklart. ahahaha
Fyfan vilken bra serie för övrigt. Hur kan jag ha missat den?!
Slutade dock igår efter barnen med gasmaskerna och allt. "Muuummyyy~~" blev till slut för obehagligt.
Nu tror ni att jag kommer skriva något superseriöst inlägg om mina åsikter på feminismen.
Tyvärr blir det nog inte så mycket sånt här.
FÖRUTOM, att jag har lärt mig att säga att "jag är feminist" inte säger så mycket, då det finns MASSOR av olika former och inriktningar inom feminismen. Det lärde vi oss på sociologin igår!
Sitter och försöker förstå de olika inriktningarna, och placera in mig själv i någon av de. Det är lite svårt.
För övrigt så tänker jag ta ut p-staven. Har börjat få humörsvängningar som in i helvete, och mensen har fortfarande inte slutat. 123 dagar idag tror jag. Ska byta till p-piller. Saknar att ha vanlig mens. Dessutom så använde min mamma p-piller i flera år utan jobbiga bieffekter, så får hoppas på att jag har turen av att få ha fått hennes gener på den punkten.
Idag är det SOMMAR~! Glad första Juni, eller något! Wiiie~
Jag vill inte se ner på någon form av kroppslig storlek, så länge man är hälsosam.
Och det gör jag inte. Jag föredrar en hälsosamt mindre snygg kropp framför en ohälsosam och snygg kropp.
Det är något jag står för, starkt.
Alla förtjänar att älska sin egen kropp.
Men, så kommer dom där fruktansvärda stunderna.
"Jag skulle ju kunna bli liiite smalare... Jag menar, jag har faktiskt lagom med fett."
"Neh, har ätit tillräckligt idag. Kroppen kan dra energin från mitt fett nu."
"Åh, varför kan inte jag också se ut sådär?"
"Alltså, och. Man kanske är lite ohälsosam då. Men man blir fan skitsnygg!"
EDIT:
Och man ska absolut inte glömma:
"Dina bröst är fucking skitsmå. Blir ju oproportionerligt om du har så pass mycket fett på andra ställen än dina bröst. Och nu när du har slutat att ha på dig pushup upp till hakan så syns det ju till och med."
"Små bröst passar bara med liten kropp, se bara på kpopare och liknande."
Tänker BARA så när det gäller mig.
Och det är så fruktansvärt irriterande.
Jag tycker att jag duger. Eller, jag vill tycka det.
Jag menar, varför skulle jag inte få tycka det?
Att man är smal betyder inte att man är fin.
Och varför ska ens utseende spela så stor jävla roll ändå?!
Aagh.
Scary note: Jag har gått ner ca 4 kg på någon månad eller två, helt randomly.
Har inte ändrat min kost alls. Väger just nu 48 kg, alltså ligger min bmi på 19,1.
Jag är fortfarande hälsosam.
Och jag tänker fortsätta vara det.
Hoppas jag.
EDIT: VARFÖR ÄR JAG EN SÅN JÄVLA IDIOT IBLAND? ;__;
Jag tror att det är därför jag älskar min skola så mycket, även om eleverna kanske är lite tråkiga ibland, och att vissa lärare inte riktigt... faller i min smak efter hur en lärare ska vara.
Vissa lektioner är helt enkelt bäst.
Vi blir konstant uppmuntrade av att förändra världen på en stor skala. Lärarna försöker göra oss så öppensinnade som möjligt.
Och man får lära sig att se saker från jättemånga olika perspektiv!
Kommer sakna skolan, även om jag avskyr läxorna. Älskar varje lektion (förutom matten).
Tanken att inte få lära sig mer sociologi, samhällskunskap och psykologi känns fruktansvärd.
Därför lär jag plugga vidare, om inte jag råkar bli erbjuden ett fantastiskt jobb. Då blir det hemmastudier.
För övrigt har vi fått ett projekt! Man ska komma på sätt att förändra världen, så att det blir en hållbar tillväxt inom ekonomin, utan att den globala uppvärmningen ska döda oss. Mitt ämne gäller just avskogning. Och allt detta ska gå ut på att man gör förändringen som konsument.
Kommer bli intressant att lära sig mer...!
Nuuu ska jag nog kanske faktiskt ta och plugga matte. Har nationella jättesnart.
Usch och fy, men godkänt måste man väl ändå lyckas med i varje ämne~ T_T
EDIT:
Jag tror att anledningen till att det är som det är i våran skola, är för att vi har just de lärarna vi har.
Vi har cyniska Anders, som lär oss det tuffa med världen, och hur banker suger.
Sen har vi Anders vän Gustav, som säkert är den coolaste läraren någonsin. Han avslutar alltid sina lektioner genom att säga "So long fuckers!" medans han går ut genom dörren. Han är även snubben som påminner oss om att vi har ansvaret för våran framtid, hur det alltid finns val, och tusen möjligheter.
Och så Karin, den flummiga och smått spirituella ateisten. Kattmänniska, yogainstruktör. Hon är fett snäll, och skämtar jätteofta, men är fruktansvärt bestämd. Hon är personlig på ett sätt som inte är störande, utan gör så att man lättare lär sig saker.
Och Alexandra, vars namn jag stör mig på. Reagerar varje gång någon ropar hennes namn.
Otroligt rar och trevlig lärare. Hon försöker alltid förstå och se till att alla förstår. Hon är fruktansvärt omtänksam och vill att alla ska må bra.
Fyfan vad bra. Poäng till Samuel för att han övertygade mig till att kolla på den.
Game of Thrones och The walking dead är nog några av de bästa serierna någonsin.
Fyfan. <3
Här är eran spoilervarning
Kommer nog sörja Lord Stark i ett par dagar nu. ;_;
Är så ledsen för att Aryas tränare inte överlevde. Han var fanimej en av de coolaste.
Arya är också cool.
Men min absoluta favoritkaraktär är nog Daenerys. Hon får mer och mer respekt för varje episod.
Och sista episoden? Yep, hon fick ännu fler poäng där. Yepyep. (OCHHONÄRSÅJÄVLASNYGG)
Jag tycker även om Ser Jorah. Glömmer alltid vad han heter. Men tycker om honom. Men mannen vid hennes sida iaf.
Och så gillar jag den korta mannen. Han är lite rolig och sånt.
Nu ska jag fortsätta med att läsa på gestaltterapi inför i morgon.
