Riktigt namn:
Dolder Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Musik
Bor:
Med mamma
Politik:
Politik?
Dricker:
Alkohol
Musikstil:
Rock
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2013-01-12
jag vet inte hur jag ska beskriva denna underbara människa.Hon är så sjukt jävla underbar och hon är faan värld allt här i världen. Älskar henne så jävla mycket. En utav dom Bästa vännerna man kan ha. HOnn Finns alltid där för mig, oavsett vad,vilken tid på dygnet det än är, för jag får alltid tag i henne, via facebook sms EC vad som helst.
Har aldrig haft en sådan vän som jag har nu. Hpon får mig alltid på bra humör, Hon får mig att skratta även fast jag innte vill. Det är nåt speciellt med henne som får mig att må bra. Bara av att höra hennes namn så blir jag glad.
Trodde aldrig jag skulle kunna må så här i någon annans sällskap. Hon får mig att varamig själv, Hon får mig att vara den jag är. HOn formar mitt liv från det sämre till det bättre.
Mår såå sjukt bra när jag är med henne.
Hon Betyder så mycket för mig, Hon är min andra Halva och min bästavän
ska upp tidigt imr för min lillasyster fyllde år idag/igår s¨å vi ska fira henne imr med tårtfrukost.
uch orkar inte antingen så är jag vaken hela natten och kollar på film eller nåt eller sover jag och går upp tidigt och är vaken resten av dagen, men nej.
Fuck off!
jag vill sova, men nej det vill jag inte vill kolla på This is England. sånna här kvällar kan gå och dö!
ush.
eller så sover jag i typ tre timmar och går upp och lägger mig igen sen.
Jag borde inte få ha diskussioner över internet. Eller över huvud taget, för den delen. Varför kan ingen bara stoppa mig innan jag hinner kasta ur mig mina tankar och åsikter? Jag behöver någon slags spärr på datorn som gör att jag kan skriva vad som helst, men så fort jag börjar babbla på om mina åsikter, så får jag tusen varningar och datorn kraschar. Eller nåt sånt. Jag är så dum. Så jävla, jävla dum. Allt jag säger är fel, och de gånger som det faktiskt inte är det, då är det alltid någon som missförstår hela min poäng och jag lyckas bygga upp en ångest inom mig när jag försöker försvara mig själv. Ångest för att jag bara gör allting värre. Ångest för att jag irriterar andra. Ångest för att jag aldrig kan framstå som en åtminstone lite vettig människa. Ångest för att jag får andra att må dåligt. Ångest för att jag inte har en jävla aning om det är den här världen som är helt fucked up, eller om det helt enkelt bara är jag som person som är fucked up. Förut var jag säker på att det var världen. Nu, för första gången, börjar jag faktiskt tro att det är jag som är problemet, inte världen, inte livet. Bara jag. Fuck everything!! Jag är så jävla dum och korkad!
" alt="" class="right_img block_img">
Aliens är min andra familj. Ärligt talat, alla andra fandomar är bara åt helvete. Nytt drama varenda vecka, tävlingar om vem som sett de live flest gånger och allting är bara ett rent helvete. Jag tänker sluta ödsla min tid på en massa onödigt bråk som ändå ingen någonsin kommer vinna. Aliens däremot, de är någonting mer än fans, någonting annorlunda. Det är en familj. Och ja, alla säger så, men jag om någon måste ju vara expert på det här med fandomar bland flickfavoriter numera (det enda jag inte varit en del av är väl Belieber, men jag kan tänka mig att det är alldeles för mycket drama och bråk där också), och jag kan garantera att det finns inga som är så omtänksamma och stöttande som Aliens. Jag säger hej då till Jedhead- och Directioner-fandomarna så fort jag orkar sitta och radera allt som påminner mig om dem. (Observera att jag fortfarande är ett fan, jag kommer åka och träffa John & Edward så fort jag får chansen, jag kommer fangirla lika mycket, det är bara det att jag tänker radera allt som kopplas till fansen, för jag vill inte ens veta vad som pågår bland dem. Och don't be stupid, vänner är vänner, jag vore helt pantad om jag skulle ta avstånd ifrån dem bara för det här). Men inte Aliens. För de är starkare, de är bättre och jag har stått ut i denna familj i snart fem år och allting har varit perfekt. Jag har varit Directioner i ett par månader, om ens det, och jag är redan så förjävla trött att jag inte orkar med det.
Jepp, go ahead and send me hate för att jag inte gillar Jedheads och Directioners, gör det bara. Jag har blivit kallad bitch alldeles nyss av några uuuunderbara directioners (som jag för övrigt fortfarande inte förstår varför de sa det), och en hel del andra saker på twitter, dayviews, facebook, tumblr, överallt, bara under denna natt, så jag kan väl lika gärna fortsätta ta emot sådant under denna dag!
jag vet inte hur jag ska kunna beskriva denna underbara tjej!
jag kan säga att jag skulle kunna göra vad som helst för denna brud.
ni vet hunger games? (hungerspelen) För den här bruden skulle jag
lätt kunna gå upp på arenan och volunteera för!
Jag hoppas verkligen att det här kommer vara en lång tid av underbar vänskap för sådan människor träffar man inte så ofta i dessa dagar!
De är min terapi. Stunder då jag mår riktigt dåligt, och inte känner att jag kan lita på någon, det är då jag placerar pennan mot pappret och börjar lätta mitt hjärta för dessa killar. Det är så mina brev till dem tidigare har bildats, och det är så det fortsätter. Och nu när jag vet att de faktiskt bryr sig, de ger mig en extra kram, de frågar om mitt självskadebeteende, de tar upp saker de läst om i breven, de letar mig med blicken bara för att kunna ge mig ett litet extra leende ibland... Det betyder så extremt mycket. Jag vet att jag kan lita på dem. Jag vet att de tar mig på allvar, och de vet hur man ska prata till mig (vilken ton, vilka ordval, vilken nivå) för att jag ska känna mig bekväm runt dem. De vet mer om mig än någon annan människa, då jag nämnt vissa saker som hänt endast i mina brev till dem. Samtidigt som jag innerst inne vet att jag förmodligen bara inbillar mig en massa saker, att jag förmodligen inte är sådär jätteviktig för dem som jag ibland får för mig osv, så känns det ibland bra att bara önsketänka så. För jag älskar dem av hela mitt hjärta, oavsett vad de egentligen tycker om mig.
Jag har så mycket ångestladdat självhat inom mig just nu, men samtidigt så jävla mycket stolthet. Jag vet att jag ser ut som ett helvete, på alla sätt och vis, jag är en självisk idiot som är fake rakt igenom, jag är knappt bra på någonting alls, jag får aldrig behålla någon enda vän för att jag är som jag är, jag är så avundsjuk av mig att jag blir en total bitch ibland, jag kräver så mycket av andra när jag själv inte kan åstadkomma någonting. Men vad gör det? Det hindrar mig inte från att göra det absolut enda jag är bra på. Det spelar ingen roll hur ful jag är, jag kan fortfarande skriva. Det spelar ingen roll om jag en idiot, för jag kan ju fortfarande skriva. I de flesta fallen kan jag omöjligt säga att jag skriver bra, för alla som säger det är lögnare, och jag kan inte ta åt mig någonting. Men i stunder som dessa, så kan folk säga vad fan de vill.Jag skriver bra och din åsikt kommer inte nå ända fram till mig. Inte alltid, jag blir missnöjd med väldigt mycket av mina arbeten, men när jag väl lyckas få fram någonting vettigt, då är det jävligt bra.
Jag kommer förmodligen ångra att jag skrivit det här imorgon. Jag kommer återgå till att tycka att precisallt jag gör är dåligt, även skrivandet, men de få stunder som jag får uppleva en sådan här känsla av stolthet, då utnyttjar jag den till hundra procent - jag tänker inte slösa bort en sådan här känsla, för det här är förmodligen enda gången för resten av det här året som jag kommer få känna såhär.
Jag inser mer och mer hur viktiga de är för mig. Innan jag såg de med egna
ögon, visste jag att de var vackra - men jag visste inte att deras blickar
kunde få mitt hjärta att smälta så som det gör. Innan jag hade fått kramar
av dem, visste jag att de var kärleksfulla - men jag visste inte att deras
famnar är den enda platsen i världen jag känner mig älskad och speciell i.
Innan jag fick hålla ett samtal med dem, visste jag att de hade hjärtan av
guld - men jag visste inte att deras ord skulle rädda hela mitt liv.
" alt="" class="right_img block_img">