terapi

De är min terapi. Stunder då jag mår riktigt dåligt, och inte känner att jag kan lita på någon, det är då jag placerar pennan mot pappret och börjar lätta mitt hjärta för dessa killar. Det är så mina brev till dem tidigare har bildats, och det är så det fortsätter. Och nu när jag vet att de faktiskt bryr sig, de ger mig en extra kram, de frågar om mitt självskadebeteende, de tar upp saker de läst om i breven, de letar mig med blicken bara för att kunna ge mig ett litet extra leende ibland... Det betyder så extremt mycket. Jag vet att jag kan lita på dem. Jag vet att de tar mig på allvar, och de vet hur man ska prata till mig (vilken ton, vilka ordval, vilken nivå) för att jag ska känna mig bekväm runt dem. De vet mer om mig än någon annan människa, då jag nämnt vissa saker som hänt endast i mina brev till dem. Samtidigt som jag innerst inne vet att jag förmodligen bara inbillar mig en massa saker, att jag förmodligen inte är sådär jätteviktig för dem som jag ibland får för mig osv, så känns det ibland bra att bara önsketänka så. För jag älskar dem av hela mitt hjärta, oavsett vad de egentligen tycker om mig.

" alt="" class="right_img block_img">