Tycker det är sjukt jobbigt att faktiskt inse att mycket utav en som person försvunnit.
Många år utav mitt liv har försvunnit ur mitt minne. Det är sant...
Jag kan komma ihåg gå tillfällen men de ända jag kan minnas under dem åren så är detaljer som en plats, en person.. Men jag kommer inte ihåg mig själv. Jag kommer inte ihåg hur jag var och flera konversationer..
Detta är jätte frustrerande, då jag ej kommer ihåg mig själv, det jag kände, tyckte och tänkte..
Jag är tvungen att leta efter texter som jag under dem perioderna skrivit, ibland blicka tillbaka på konversationer på internet. Och nä jag pratar inte om när jag typ var 4 eller omöjliga åldrar nu pratar jag om saker so. Kanske hänt förra året. För två år sen eller tre år sedan ...
Trött på att bli anklagad att jag ej är Vän nog för många. Att få höra konstant;
"Men du bryr dig aldrig"
"Du skriver inte till mig längre"
"Du kommer aldrig och hälsar på mig"
Seriöst.. Går vänskap bara så långt..? Räcker det inte nog med att jag finns när det verkligen behövs? Ni finns ju inte direkt för mig hela tiden om nån gång alls, seriöst lägg av.
Spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på nåns problem om mina ord och råd aldrig når dig utan du gör samma misstag om och om igen.. Självklart jag slutar fråga dig då. Men det behöver inte betyda att jag ej finns där om du behöver gråta ut eller behöver en hjälpande hand..
Spelar ingen roll om jag skriver till folk konstant längre för de är inte alltid de uppskattas. Varför ska det alltid vara upp till en och samma person att bara starta en konversation med nån.. Sen finns det perioder jag mår som sämst och då pratar jag ej med nån. Det är aldrig nått personligt om jag ej skriver. Om jag hade nått jag tyckte och tänkte om nån hade jag ju sagt det right?
Sen angående om jag ej hälsar på folk längre det finns flera anledningar. Ekonomi. Tid. Motivation Och mitt välmående.
Tycker det är tragiskt att små saker avgör om man är vän med nån eller inte.. Det är patetiskt trodde att vänskap var så mycket starkare än så.
Jag är rätt enkel att läsa vad jag tycker om folk.
Antingen tycker jag om dem eller inte.
Om jag inte tycker nått finns inte den människan för mig.
Men när de kommer till skillnaden mellan bekant och Vänn inom mina kompiskretsar verkar folk förstå helt fel...
Mina vänner är mitt allt! Dem jag betraktar som Vänn dem sviker jag inte, jag skulle kunna döda för dens skull å jag lider med den om den lider, jag mår bra när den mår bra etc ja ni fattar.
Medans bekanta de är människor jag står ut med, är trevlig mot å kanske delar min vardag med. Men jag skulle inte bry mig en dag om jag får veta att en människa i min stad, jag kanske gått i samma skola som eller what so ever skulle bli sjuk. Ofc r.i.p osv men hjärtligt de finns inte hos mig...
Kalla mig känslokall men de är så jag fungerar..
Sen dem som inte finns yeh enkelt dem finns inte.
Men de svåra i de hela är att få folk att förstå hur enkel jag är.
För oftast är dem så jävla komplicerade så de finns ej ord i ordboken som beskriver korrekt !
Folk jag klassar som vänner som är extremt högt för min del! Betraktar inte mig på samma nivå tillbaka och bara de hur mycket kan jag veta vad jag kan be dem om? Kan jag be dem finnas för mig så som jag finns hos dem om dem behöver mig ?
Tomma ord som ett enkelt "jag finns" "finaste" "kram" "älskar dig" eller "saknar dig"
Dem märks, Facebook, tumblr, line, mail, Skype etc. De märks för dem orden bara kommer när jag ber om dem? Måste man böna å be för nån ska bry sig att man ska betyda nått för nån annan ?
Läskigt hur olika alla är .. De är sjukt svårt att veta. När folk kallar mig "Vänn" vet jag ej om jag vågar tro på dens ord eller om dem också är tomma..
Hade en super trevlig mysig Valborg, umgicks med trevligt sälskap delade många pussar och kramar typ.
Jag peppar närcon som fan, mina cosplay planer sprack dock för materialet hinner ej komma i tid så nu får jag komma på nå nytt...
Idag blev jag erbjuden att gå på seremedys sista spelning i Stockholm under min födelsedag! Var tveksam först för pengar växer ej på träd ... men så min underbara kompis sa hon kunde pröjsa en del utav biljetten~ som tidig födelsedags present och min andra kunde köpa ut den nu och jag får delbetala henne sen. <3 underbara människor jag känner helt klart
Yes jag är lite glad. Jag är sugen på kramar å mys.
Yep behöver ett konvent eller massa kärleksfulla kramar med mys av människor~
Igår spenderade jag dagen med både nya och gammal ansikten som jag faktiskt inte umgåtts med på ett längre tag. Vi gjorde inge speciellt direkt med de var lixom trevligt och mys ändå!
Jag ångrar ingenting! Tvärt om jag vill göra om det igen helt klart!
Snacka om att mycket händer på en och samma kväll.
- poppa musik
- chilla i solen (jag somnade okej sry jag erkänner)
- sitta stel som en pinne och bli fucking paranoid över minsta lilla ljud
- en del mobbing och hörn sittande
- lite mag blåsande~
- massa mys
- Sara som drunknar i din egen spegelbild ~
- en del tårar men massa skratt
- en kvälls promenad
- käkade hallon och jordgubbar
- en 2l cola
- spelade kung fast jag sög.
- lite peppero game dock en snabbis... Tråkigt nog
Som ni hör min kväll var inte dålig alls! Bäst på länge faktiskt
Juste fick ett smeknamn eller en titel också ... Waifu .. Vet inte om man ska känna sig hedrad eller wtf XD
Under en längre period har jag spytt galla, spottat ut mina innersta tankar, hatat de flesta, lärt mig leva med det jag har, älskar de få som finns. Strävar imot min egen rättvisa etc...
Men under perioden har jag lärt känna nya människor alla med sin egen spökhistoria, en del när jag ingick i ett avslutat kapitel och jag fick vinka av dem med ett leende och en del är jag en del utav deras dagliga näring och inspiration.
En gång sa jag "livet leker men det gör fan inte jag" men nu är det jag som leker och försöker göra det bästa som jag kan av mitt lilla liv.
Jag kan påverka. Jag är skitbra att ha. Jag är vacker. Jag är unik. Jag är omtänksam imot dem som förlänar det. Jag är rättvis. Jag är hård. Jag är pålitlig. Jag är dålig med ord men har en förmåga att mina ageranden visar vad jag ville punktera. Jag kan vara en glädje spridare men samtidigt en glädjedödare. Man kan se det som en vägvisare en sådan som delar ut en karta och kompass.
Idag är jag glad och hoppas tänker fortsätta vara det.
Många förändringar den senaste tiden, få glada men mest sorgsna, eftersom de flesta är då sorgsna så är de glada svårt att ta till sig på de sättet man önskat i efterhand..
jag kanske själv förstört för mig själv nu men hoppas reparera det helt på valborg..
gjorde ett försök idag men fick inte den responsen jag hoppades på.
Det är svårt, vill inte säga rakt ut så som jag brukar göra därför mår dåligt för håller mina känslor tilbacka, till de bättre för dem de handlar om men för de sämre för min del.
Hoppas vinden ändrar riktning och blåser medvind så allt blir bra snart igen för vill inte förlora nått så bra igen.
