jag har damp, sitter här lungt på min stol, är tyst, lugn, dunkar musik. allt är som det ska, men in min hjärna har jag adhd, damp, allt.
allt snurrar runt, ord, bilder, tankar, vad folk ska säga, allt. mitt liv. det ligger utspritt överallt just nu, jag vet inte vad som händer, det är lääskigt. riktigt läskigt.
alla dessa beslut, allt som måste tas, allt jag måste göra, alla blickar jag kommer få, allt som kommer hända. Kommer jag palla? kommer jag orka stå här helt själv..? mitt på punkten, alla står runt om och ger mig blickar, blickar som saknar, blickar som hatar, blickar som älskar och dom blickarna som dödar.. kommer jag orka stå upp på mina egna ben?
Men det är det ända jag vill!!
Jag är så jävla förvirrad, jag vet inte hur jag ska sätta ord på känslan, jag vet inte hur jag ska försvara mig, jag vet inte hur det kommer sluta. det kommer sluta så jävla fel, men samtidigt kommer jag slå mig fri. våga ta steget bort ifrån allt. till friheten.
Jag vet att vissa undrar vad fan allt handlar om, men jag tänker inte säga b ÄN. En dag kommer alla veta, men idag är det min sak.
Och bara för att man sagt a måste man inte säga b. För jag måste få detta ur mig, jag måste få ut skiten. Och detta är ända sättet.
jag kommer förlora allt.. jag kommer förlora allt jag har, det som fått mig le varje dag. allting kommer jag lämna bakom mig, för att ta nya tag.
Är det rätt?
Jag orkar snart inte med dagarna.. dom blir segare och segare, och jag känner att det börjar lida mot sitt slut.
jag kommer verkligen lämna allt, mitt liv.. men det är det fan värt.
Allt snurrar runt, mina väggar snurrar runt mig, orden i huvudet är alldeles för många, orden blir för långa..
shit fan.
du kallar mig för din, att du inte kan se hur jävla dåligt jag mår?
Jag är här och förblir vad jag är i mitt liv
det skär i mitt liv för det är på ett vis
att ingenting är bra när jag springer genom dar'
jag blöder inombords och ett finger får ni var
jag ligger på botten och vrider mig av smärta
laddar min penna och skriver från mitt hjärta
ångesten tar över, över under inifrån
bara vägen upp
för ingenting finns under min nivå
min dåvarande situation i glitter jag förlåter
hjärnan i psykos och nu jag sitter här och gråter
vill vakna upp från denna mardröm
världen passerar men jag känner mig ensam kvarglömd
får ingen bra sömn jag vaknar mitt i natten
ute är det mörkt går ut i köket dricker vatten
vill släppa tankar lätta på ankaret
men jag fortsätter gå så länge hjärtat det bankar
Det känns som himlen rasar ner
och allting bara svartnar runtomkring
min dag är inte vad den brukade va
Ingenting som jag ser eller hör
kan få mig på bättre humör
får låta tiden ha sin gång
och hoppas på gryningen till slut
Mina läppar skrattar men min själ gråter blod
inombords är jag fast som en träl och en rot
ge mig skäl genom ord för att fortsätta kampen
det här blir min tröst för det ord mättar krampen
den lodräta rampen som jag ej kan bestiga
när händerna darrar och benen ger vika
jag skakar och kan inte koncentrera mig
för tankarna är kaos och vill opponera sig
det är en konstig situation vet inte vad som är rätt
mår inte bra det är inte lätt men en rad är ett sätt
att få mig känna styrka och känna att jag duger
ni kan säga att jag suger inte nämna att jag ljuger
för om tårar var av guld skulle jag va miljonär
jag är fast i en dröm precis som många viljor är
jag är sårad och skildrad låter tårarna rinna
men jag lovar att vinna
jag är inte fejkad&anonym iallafall. & jag lever inte på att trycka ner folk som redan mår så jävla dåligt. och en sak till, jag kanske är ful. men jag är iallafall inte såpass ful& så jävla feg att jag inte vågar skriva vem jag är. tönt, skaffa dig en hobby istället för att trycka ner alla andra.
Jag kämpar, hela tiden. Varje dag är en kamp mot mig själv. För att slippa vara rädd. För att inte förstöra mig mer än vad allt annat gjort. Monstret inom mig är mitt största hot. Jag tål inte mig själv mer.
Livet förändras vart jag än går
och det kommer kanske inte, alltid vara vi två
Bara så länge det finns stjärnor över oss'
Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på.
och bara sålänge våra hjärtan klarar av att slå.
Jag ler mot dig, För det finns ingenting som passar mig. Och jag ser himmel och moln
och vänner som går bredvid mig. jag ler mot dom för allt här i världen verkar redan gjort.
jag ska skrika så högt att änglarna ramlar ner
Jag ska slåss i dina kvarter.
Ingenting är som det borde vara. Jag känner inte igen mig, helt borta. Ingenting är som förut, allt är bort spolat. Som smuts.
Your eyes, telling me lies
And making me find myself
While you have your agenda, a life to pursue
So please,
Let me be free from you.
And please, let me be free
I can face the truth.
Hur kunde jag tro på det du sa?
nu vet inte jag, vad jag ska ta mig till...
vad ska jag säga till dig..?
jag vet inte ens om jag vill ha dig längre
hela mitt liv, vändes upp och ner idag
och allt pågrund utav dig
du är hemsk men ändån inte
du är för fin för att vara sann
eller, du var det.
vilket jävla svin du är, säger att du aldrig ska lämna mig
men tar chansen att lämna mig bara för jag åkt iväg till stklm,
fyfan för dig. Jag skulle vilja slå dig så hårt att du får lika ont
som jag har i mitt hjärta, men jag vill inte göra illa dig.
du sa att du inte ville såra mig, men varför gör du så här då?
jag vill ta mitt liv, försvinna från denna värld, men jag är för feg.
jag måste bygga upp min självförtroende, jag måste våga tro på mig själv,
jag måste kunna säga "jag kan, jag vågar, jag är bra" , men jag kan inte det.
jag trycker ner mig själv så himla mkt, typ varenda dag trycks jag ner.
antagligen av grupptrycket, mobbning, någon som är dum, något sms,
att ngn fjortis ska säga något dumt t mig liksom. För jag tar åt mig. </3
visst, jag kanske säger bara "mm tack!" men sen så inormbords så känner
jag hur självförtroendet trycks ner .
varför blir ni vän med mig när ni ändån lämnar mig? Varför säger ni att ni finns vid min sida när ni vänder er om när jag behöver er som mest?! Varför säger ni massa lögner ? Varför finns jag..? :(
när man vaknar upp på morgonen tänker jag "Hoppas denna dagen blir en bra dag",
efter en stund börjar bråken, skriker, slagsmålen, allt! Man sticker hemifrån en stund, men det är inte en jävel som förstår hur man mår. Så vad tjänar det till att berätta det för någon då?!
& så finns det så himla många människor som jag stör mig på!
T.ex vissa tjejer/killar som man blivit kära i , så säger dom "Jag gillar verkligen dig som kärlek" , men efter några minuter har dom blivit tillsammans med någon annan. Det är precis så Hampus gjorde mot mig idag, och tårarna slutar liksom aldrig att rinna.
Ni vet när kinderna blir jätte varma, ögonen svider, hjärtat gör ont, man har gett upp allt liksom, man orkar inte med något osvosv.. Så känner jag varje dag, då menar jag verkligen varje dag!.
alla säger "Jag finns för dig, det kommer bli bra , men dom finns aldrig när man verkligen behöver en .. *suck*
Jag stod där , längst fram och hängde över staketet. Jag såg Håkan komma ut på scenen & mitt hjärta skrek av kärlek & ögonen blev alldeles tårögda. Han var bara några meter framför & hela kroppen blev alldeles varmt & aagh, det går inte att beskriva! Han började med att sjunga "Dom där jag kommer från" & alla sjöng med. Det var så underbart att stå brevid mina kusiner + deras vänner, stå där & skrika, hoppa, dansa & åh, det var grymt underbart! jag kan inte beskriva känslan att stå där & höra honom sjunga..Hela kroppen vek sig av lycka!
