Riktigt namn:
Matilda Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Osäker
Intresse:
Kreativitet
Bor:
Med någon
Politik:
Pirat
Dricker:
Allt flytande
Musikstil:
Rock
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2009-04-18
Jag tycker om kaos. Eller snarare: jag har lärt mig acceptera att leva omgiven av kaos. Allt ifrån småsaker som en ständigt ostädad bostad till livspåverkande förändringar.
Det är nog därför jag kan rycka på axlarna utan minsta tecken på känslor när saker och ting går käpprätt åt helvete för mig. Jag har helt enkelt blivit van vid att misslyckas, van vid att behålla lugnet medan kaoset härjar.
Dags att släpa ut min lilla emorumpa i kylan för en sista cigg innan jag ska försöka sova någon timme!
Den senaste tiden har jag av någon mystisk anledning känt mig väldigt positiv fastän det mesta i mitt liv är åt helvete just nu. Men, men...
Tyvärr har jag för tillfället inget intresse av att skriva någonting om politik, radikala åsikter eller annat spännande som får folk att äcklas av mänskligheten, ta på sig sina foliehattar och stänga in sig i en grotta tills världen har gått under. Såatteh...
Däremot kan jag bjuda på en bild av mina tre nya råttor Kopernikus, Leibniz och Fibonacci!
Bedårande? Ja!
Dålig mobilbild? Självklart!
Åh! Just det! Jag har lagt mig an den nyttiga vanan att plugga på universitetet. Ensam. Sent på kvällen. Eller mitt i natten. För jag är normal. Hehe. Heh.
Som några av er redan vet har jag fyllt 20 år och är därmed gammal, rynkig och får handla på Systemet. Eller, ja... I alla fall det sistnämnda.
Liksom de senaste födelsedagar jag har haft, hade jag aldrig någon nämnvärd "ERMAHGERD, JAG FYLLER ÅR"-känsla (haha, rättstavningen ville få ermahgerd till germaniserad).
Däremot kändes det lite vemodigt när jag insåg att jag aldrig kommer att vara tonåring igen.
En annan sak apropå födelsedagar som jag tycker är intressant är att människan åldras ju hela tiden, ändå är det bara en enda dag som man uppmärksammar åldrandet. Just den dag man lämnade sin mors livmoder.
En intressant sak att fundera på bara, that's all.
Vad gäller mitt liv i övrigt har en hel del gått åt helvete, medan annat har gått ganska bra. Summa summarum känns det mesta faktiskt ganska okej, men med utrymme för en hel del förbättringar.
Eftersom jag har varit extremt inaktiv på EC de senaste veckorna tänkte jag skriva ett blogginlägg (inte för att någon läser) och förkunna att jag lever (inte för att någon bryr sig).
För att sammanfatta vad jag har haft för mig och kommer att ha för mig: folk att träffa, kaffe och alkohol att dricka samt lite sommarjobb under Dansbandsveckan.
Om man inte vet vad Dansbandsveckan är för någonting, kan man skatta sig lycklig, men är man nyfiken är Google ens vän.
Jag är allmänt trött och virrig, så pallar inte skriva ett ordentligt inlägg. Det här är ju, som sagt var, bara ett livstecken. Eller en dödsrossling kanske?
Imorgon måste jag gå upp tidigt. På en lördag. Men det är självförvållat, så ingen idé att klaga.
Vad ska jag ut på för äventyr, månntro?
Jo! Jag har åtagit mig att vara general för nollningen av höstens nykomlingar till mitt program!
Det har varit generalsutbildning hela våren för att göra oss redo att axla ansvaret att supa ner och förnedra de nya studenterna.
Imorgon till på söndag ska alla generaler som går den där utbildningen packas ihop i en buss och forslas iväg någonstans på ett läger med hjärt- och lungräddning heeeeela dagen imorgon och på söndagen lyssna på någon torr gubbe som ska svamla om någonting.
Det kan bli kul eller inte, men förhoppningsvis blir det kul. :D
M'yesh...
Nu ska jag ut på fest en sväng, sedan till pojkvännen och mysa samt sova lite innan jag måste gå upp för att hinna med bussen klockan 08:20. Yay!
Som min gamla morfar brukar säga: om inte förr, så ses vi i helvetet!
/Tvättbjörn
Har varit vaken längre än jag borde, men när jag är övertrött är jag för hyper för att tänka på sådant som har dragit ner mig i depressionsavgrunden den senaste tiden.
Yay!
Hittade denna pärla på en EC-användares press. It's so beautiful!
Och så har vi en gammal klassiker:
Eftersom det här är Emocore, är det i princip obligatoriskt för tjejer att ha med en egobild i alla blogginlägg, så vi kör på det också. Några veckor gammal, men ändå. Don't like it? Deal with it!
Jag har en del skelett i garderoben, så att säga.
Det är få som vet om dem, men allt eftersom jag börjar bli kapabel att släppa in folk bakom min skyddsmur, har personer jag litar på fått ta del av några av skeletten.
I början var det extremt psykiskt påfrestande, men för varje gång blir det lättare. I början kände jag mig helt förstörd när jag hade berättat om skeletten för någon, men efteråt kändes det alltid bättre.
Folk börjar förstå sig på mig.
Min familj vet bara om ett av dem, men jag litar inte tillräckligt mycket på dem för att berätta om alla. Inte än i alla fall.
Ingen har fått se alla, men förr eller senare kommer skeletten dras ut helt ur garderoben så att jag krossa dem en gång för alla.
Tre frågor damp ner i min frågelåda. Hoppas ni mår dåligt nu och må rabiessmittade kameler för evigt hemsöka er.
Spänningen stiger, mystiken tätnar!
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Fråga: Vad vill du ha i födelsedagspresent? :3
Svar: En enhörning.
Fråga: Hur mår dina råttor?
Svar: De verkar må bra. :3
Fråga, hur går det i Umeå att plugga? :)
Svar: Det går strålande! *trolololol* Allvarligt talat går det halvbra, men det ska det bli positiv ändring på!
Eftersom det var alla frågor som ställdes har detta blogginlägg nu nått sitt slut.
