PassiveAddicts blogg

Är osäker på vad jag gör med mitt liv, är jag påväg någonstans eller behöver jag göra om allt igen?
Shit is perplexed.

Hur lever man egentligen ett socialt liv och vad ska man göra om det inte funkar? Det kryllar av människor som inte har ett socialt liv, that I am aware of, but what the fuck do I do about it?
Och om man redan misslyckats med en person en gång, kan man försöka igen? Svaret kanske är självklart för er men jag kan inte koppla det, för mig känns det fel. Antagligen funkade det inte för att personen inte vill veta av dig, eller?

Eller är det jag som är problemet?
Jag vet att jag är konstig, jag vet att jag inte har något i mitt liv att prata om, men jag visste inte att folk upplever mig frånstötande. Det är jag inte, jag vill inget annat än att prata med människor.
Jag vill be om ursäkt till alla som upplevt mig som frånstötande eller svinaktig, jag vet bara inte hur jag ska bete mig.

En allmänt socialt klumpig zombie, så känner jag mig. Vet inte vad jag gör, vet inte varför och vet inte hur något funkar.
Känns det bekant?

Blir påmind varje dag av känslor som inte många människor faktiskt kan förstå sig på, jag tycker det är synd. Att de går runt utan tanken att personen bredvid kan känna något som inte finns i deras värld. Det är konstigt.
Får ofta höra att jag är mogen för min ålder, då menar jag från de enda jag komminucerar med på riktigt dvs. psykologer och patienter. Har alltid fått fråga varför, för mig är det normalt, för mig är det så man beter sig. De påstår att det har att göra med allt jag upplevt under den korta tid jag levt. Men de verkar inte förstå anledningen till varför jag bryr mig så mycket om andra.
Varför jag "förstå, "se" vad andra känner.
Det är impulser, inte från mig men från dig. De små, små sakerna du gör utan att du har kontroll över det. Andningen, ögonrörelser, muskeldragningar. Just de sakerna du inte vet att du gör går att se.

Men det finns ingen som tror på det, får alltid bevisa det. Senast när jag berättade det för en ny psykolog fick jag avbryta mitt i
"-Jag ser att du inte tror på det jag säger"
"-Nej, eller, hurdå?"
"-Dina läppar, du gnider dem mot varandra. Och dina ögonbyn sänktes när jag började förklara."

Det kommer nästan aldrig ett svar på det, bara ett ansträngt ansiktsuttryck resten av samtalet..
Har inte riktigt förstått det, är det så onormalt att märka såna saker?

Måste nog landa som en av de bästa filmerna jag sett i personligt story syfte.
Uppdelad i tre olika historier där två av dem är "normala" för en film och hur man känner för den medan den tredje väcker sjuka känslor i sig som man gör allt för att hålla undan.
Historien kanske inte funkar på "resten" som kanske inte kan sätta sig i en roll på samma sätt vilket på något vis är synd men samtidigt bra.

Blev sjuk efter 13+ timmars jobb i lördags, kamerapassare på Körslaget (Y)
Nervöst som in i helvete för att jag trodde att jag skulle fucka upp under livesändningen men det gick bra som tur var. Dock blev det så in i helvete jobbigt när publiken rullade in och jag insåg hur många människor som kunde se mig. Att man går varm hjälper inte heller med att jag inte klarar av att gå i t-shirt. Det går bara inte, känner mig så in i helvete fet utan en tjocktröja på mig. Går knappt ut ur mitt rum utan en tjocktröja på.

Fick en fråga på en uppgift i skolan igår. "Tror du att det finns någon mening med ditt liv?"

Personen framför mig utbrister "Tänk om någon svarar nej på den här fråga, nej det kan man inte göra. Då måste man vara självmordsbenägen"
Inte så lätt att svara på den frågan efter det.

Skolan är inte så jävla lätt kan man säga, varje jävla dag ska någon säga något löjligt som bara jag blir påverkad av eller så svettas jag floder av ångest och blir kommenterad över det.
"Varför har du en tjocktröja på dig?", DET ÄR FÖR ATT JAG HATAR ATT SE MIG SJÄLV idiot.
"Varför svettas du" ...Det är inte så jävla lätt att förklara något du inte kan förstå

Kan tillägga att F går som ett mönster över mina betyg, kan bli kvar ett extra år.. Och när jag väl klarar av något får jag ingen tid whatsoever att känna mig nöjd, jag ska fortsätta arbeta hårdare helt enkelt. Är du inte perfekt är du inget alls.
Det är bara allmänt jobbigt egentligen, går runt i skolan och ser människor jag brukade "vara med/prata med" som har det bra men av någon anledning tappade jag kontakten med alla, det är bara så det går varje jävla gång. Önskar att jag bara kunde få en förklaring för varför det händer, jag förstår helt ärligt inte vad jag gör för fel.

True story.

Jag är inte tillräcklig.