Förlåt för att jag aldrig har sagt någonting.

Jag fick ett år och hundratals "njut av tiden du har".
Men jag vågade inte lita på alla ord som sas,
alla sorgliga leénden som skrek att "snart finns du inte kvar".

Ett år, men det fanns regler som måste följas.
"Om du gör såhär och såhär, så kan du vinna tid."
Någon månad eller två, är vad de hoppas på.

Fick kort på posten varje vecka.
"Jag saknar dig, vi måste träffas så fort som möjligt."
Och även fast jag aldrig svarade, så fick jag besök.

Började smita ut, för att få vara ifred, få tystnad.
Drack varje helg, allt för att inte minnas.
"Det har gått fyra månader, åtta kvar."

Skaffade nya, ovetande vänner, och så träffade jag dig.
"Varför är du så orolig?" var en ständig fråga.
Men hur kan jag säga, när jag vill glömma?

Fick nya besked, att tiden blev kortare än väntat.
Hörde röster eka "En månad kvar, trettio dagar."
Förstod ingenting, var det försent att vinna tid nu?

Älskling, visst märker du att jag är stressad och orolig?
Förlåt för att jag aldrig har sagt någonting.
Tänk om idag är min sista dag, vad gör vi då?

Älskling, jag lever på övertid.