(1)Arrogans.

Intro Denna serie av inlägg jag skall skapa blir produkten av en rekommendation att skriva ner mitt sinnestillstånd, mina tankar och i viss mån händelser för att ge översikt på mitt eget liv och till hjälp då jag framöver behöver veta vad som skedde vid en viss tidpunkt i mitt liv. Serien kommer i ordningsföljd att beröra ett tema ifrån A-Ö.

Lördag natt. Högmod, hybris, arrogans. Fler benämningar finns på fenomenet som tar steget ifrån självsäkerhet till den störande nivån de flesta borde ha upplev i sin närhet. Var kommer den ifrån?
Lusten att inte bara vara nöjd med sig själv utan även börja skaka av sig moralisk integritet. Ska vi förbise folks egenskaper som kanske är bättre än ens egna och lämna kvar de som vi själv vet vi är mer utvecklade i är det förminskning den arrogante sysslar med.

Denna text blir ett exempel på att jag använder ett skriftspråk som är överdrivet och en läsare borde definitivt tycka att det är rätt onödigt. Det grundar sig nog i min inre perfektionist. Ser jag tillbaka känns det bättre om ett verk jag gjort har varit på en hög nivå av min förmåga. Dels för att ingen skulle kunna efterapa det, samt att någonstans i mitt inre känna mig stolt om någon gillade vad jag gjorde.
Så vart kommer min vikt av att hävda mig ifrån? Hoppas att jag kan stryka mindervärdeskomplex, att vara den som är futtig till graden av att känna sig ständigt frustrerad i brist på uppskattning passar inte riktigt in på mig. Jag har haft för vana att ha rätt väldigt ofta, då litar jag främst på mig själv och avfärdar andras åsikter lite för fort för att ge dem en ärlig chans(även om jag har rätt eller fel) och vara inkluderande och schysst.
Det händer att jag tar till mig saker snabbare, har lättare för saker. Eftersom den närmaste att utgå ifrån är en själv känns det konstigt ifall andra tar längre tid på sig, och ge upphov till sådana "men åååh det är obvious" -känslor som i efterhand har känts väldigt dåligt ifall någon uppmärksammat. Jag vill faktiskt vara en trevlig person och inte den där dryga snubben. http://en.wikipedia.org/wiki/Dunning%E2%80%93Kruger_effect (För mer om att underskatta sin egen prestation.)
Samtidigt blir det väldigt frustrerande när jag har saker jag behöver göra, uppgifter eller åtaganden som andra gör med lätthet som känns som att det borde vara världens enklaste sak. Vara i stora drag en vettig och fungerade människa.
Tidigare när jag var yngre hade jag noll respekt för min morsas kille som hade drabbats av någon form av utbrändhet. Det var bara att samla ihop sig och köra vidare. Idag hade jag sett det som väldigt nedlåtande ifall någon visade den attityden mot mig. Obs klyscha. Högmod går före fall.

Dagen. Inte så mycket har hänt, har haft lite låg energi och funderat över mitt liv för att sedan känna mig lite nere framåt eftermiddagen/kvällen. Har tagit medicin lite oregelbundet den i veckan så det kanske är det som känns nu i helgen. Skulle ha varit effektiv och gjort något kreativt istället eftersom jag inte tog tag i pluggandet, men det blev inget fören denna idé. Fick åtminstone en ny bekantskap vilket är rätt nice, hjälpte nog lite mot deppmelankolin/whatever känslan är som jag inte riktigt kan beskriva(Uppgivenhet?). Funderade lite över framtiden vad som kan eller inte kan hända. Men träff 3 imorgon så skriver ner det i ett annat inlägg när jag funderat mer på det.

So long.