0bliviances blogg

Valborg. Veckan runt valborg var rätt händelsefull dels med "kränkt-föreställningen", hanami i botaniska och cortégen på valborg. Vidare uppstod lite problem med resten av planeringen och jag blev sur. Men det har typ löst sig.

Avsaknad. Har insett att jag lider av ett beroende, panikade runt som en jävla galning på jakt bland mina saker. Upplevde förvirring och rädsla men även en stor del hopplöshet när jag inte hittade vad jag letade efter.

Vad formar en människa som mig i likhet med andra människor?
Händelserna runt oss idag eller imorgon förändrar vilka vi blir i jämförelse med just nuet. Vilka vi är i nuet har sitt ursprung i gårdagens händelser.

Vad som fick mig att känna fruktan var att en hel del data ifrån mitt gamla liv hade försvunnit, till största delen bilder och texter jag skrivit. Bilderna i sig är inte riktigt viktiga, men det är minnena kopplade till dem som betyder mycket. Minnen som format vem jag var då och är idag. Att förlora dem skulle bli som att långsamt, bit för bit förlora min gamla identitet och liv i takt med att jag glömde dem.
En dag kanske jag är stark nog att släppa taget och låta dem försvinna, men tills dess vill jag kunna vandra tillbaka en liten stund i tiden och minnas och känna.
Minnen är min drog.
Drogen finns nästan för evigt på ett flash.
Tills vidare glömmer jag inte.
När det verkligen är borta går jag vidare.
Tids nog till nya stunder, när jag är redo.
Framtiden kommer!

Tisdag natt. Har känt mig nere ett tag, möjligt tillskrivet mitt strul att komma ihåg medicin ibland. Har också känt mig isolerad, jobbigt att vara extrovert. Har fått problem att samla tankarna och börjar glömma bort vad jag gör eller ska göra sekunderna innan jag ska göra dem. Men har ändå fått min kreativa sida att komma tillbaka något, kanske avslutar något större projekt snart, det hade varit riktigt skönt. Blivit lite pepp för att jag fick räkna in Filmprogrammet.

Bye

Intro Denna serie av inlägg jag skall skapa blir produkten av en rekommendation att skriva ner mitt sinnestillstånd, mina tankar och i viss mån händelser för att ge översikt på mitt eget liv och till hjälp då jag framöver behöver veta vad som skedde vid en viss tidpunkt i mitt liv. Serien kommer i ordningsföljd att beröra ett tema ifrån A-Ö.

Lördag natt. Högmod, hybris, arrogans. Fler benämningar finns på fenomenet som tar steget ifrån självsäkerhet till den störande nivån de flesta borde ha upplev i sin närhet. Var kommer den ifrån?
Lusten att inte bara vara nöjd med sig själv utan även börja skaka av sig moralisk integritet. Ska vi förbise folks egenskaper som kanske är bättre än ens egna och lämna kvar de som vi själv vet vi är mer utvecklade i är det förminskning den arrogante sysslar med.

Denna text blir ett exempel på att jag använder ett skriftspråk som är överdrivet och en läsare borde definitivt tycka att det är rätt onödigt. Det grundar sig nog i min inre perfektionist. Ser jag tillbaka känns det bättre om ett verk jag gjort har varit på en hög nivå av min förmåga. Dels för att ingen skulle kunna efterapa det, samt att någonstans i mitt inre känna mig stolt om någon gillade vad jag gjorde.
Så vart kommer min vikt av att hävda mig ifrån? Hoppas att jag kan stryka mindervärdeskomplex, att vara den som är futtig till graden av att känna sig ständigt frustrerad i brist på uppskattning passar inte riktigt in på mig. Jag har haft för vana att ha rätt väldigt ofta, då litar jag främst på mig själv och avfärdar andras åsikter lite för fort för att ge dem en ärlig chans(även om jag har rätt eller fel) och vara inkluderande och schysst.
Det händer att jag tar till mig saker snabbare, har lättare för saker. Eftersom den närmaste att utgå ifrån är en själv känns det konstigt ifall andra tar längre tid på sig, och ge upphov till sådana "men åååh det är obvious" -känslor som i efterhand har känts väldigt dåligt ifall någon uppmärksammat. Jag vill faktiskt vara en trevlig person och inte den där dryga snubben. http://en.wikipedia.org/wiki/Dunning%E2%80%93Kruger_effect (För mer om att underskatta sin egen prestation.)
Samtidigt blir det väldigt frustrerande när jag har saker jag behöver göra, uppgifter eller åtaganden som andra gör med lätthet som känns som att det borde vara världens enklaste sak. Vara i stora drag en vettig och fungerade människa.
Tidigare när jag var yngre hade jag noll respekt för min morsas kille som hade drabbats av någon form av utbrändhet. Det var bara att samla ihop sig och köra vidare. Idag hade jag sett det som väldigt nedlåtande ifall någon visade den attityden mot mig. Obs klyscha. Högmod går före fall.

Dagen. Inte så mycket har hänt, har haft lite låg energi och funderat över mitt liv för att sedan känna mig lite nere framåt eftermiddagen/kvällen. Har tagit medicin lite oregelbundet den i veckan så det kanske är det som känns nu i helgen. Skulle ha varit effektiv och gjort något kreativt istället eftersom jag inte tog tag i pluggandet, men det blev inget fören denna idé. Fick åtminstone en ny bekantskap vilket är rätt nice, hjälpte nog lite mot deppmelankolin/whatever känslan är som jag inte riktigt kan beskriva(Uppgivenhet?). Funderade lite över framtiden vad som kan eller inte kan hända. Men träff 3 imorgon så skriver ner det i ett annat inlägg när jag funderat mer på det.

So long.

I hope,
for a better future, for myself and for other who are to come, nor do i want something from anyone, i want everything from everyone, to change the rules in what we live, we ust change ourselves, but people dont like changes, they want to be cuddly and ignore problems, beacuse it is easier that way.
We dont have to many chances , think before it is to late.
I might not be less sane than anyone else but i dont ignore ignore the fact that others do, that still im not perfect or healthy i can still help, and i try, i might actually try to hard, because i feel im all alone.
I cant help everyone, but everyone could help someone
Why dont just realize, why not affect , i might not be able to do anything, still i try.

Att emo trenden och fashioncorestilen börjar breda ut sig alltmer i sverige kan väl ingen ha missat, och det börjar så småningom lägga sig.
Hade en person klätt sig fashioncorigt för ett par år sedan, hade alla gamla tanter gjort korstecken, och alla hade viskat och flytt en som en pestsmittad på 1500-talet.

En vän jag började prata med ikväll som heter Tula visade sig ha en del tragedi i sitt liv, vilket en del orsakats för att hon är "Emo". Hur är man egentligen emo? Alla är människor, eller hur? Tydligen vill inte vissa människor inse det. Nu påstår jag inte att det är fel på alla människor som inte är "emo" "vi är blott människor intet mer, intet mindre", men ändå anser jag att vissa personers handlande kan vara fel.
Varför ens ge någon en benämning "emo" för att dennes beteende skiljer sig ifrån ens eget, om 80% i världen skulle vara "emo's" skulle de antagligen kalla alla som inte var det något, FÖR ATT DÅ SKULLE DE SKILJA SIG UR MÄNGDEN.

Men man ska tydligen föredömma någon som är annorlunda mot en själv, se bara på indianerna, de bemötte iallafall spanjorerna med vänlighet i början, medans spanjorerna besvarade det med grymhet.
Se bara på det normala samhällets syn på rasism, vi avskyr människor som öppet diskriminerar andra, men vad gör vi själva då vi säger att "där går en svart man" istället för att säga att "där går en människa"?
Gör inte det oss alla till något slags särbehandlare, för det är just vad rasister gör, de särbehandlar folk och nervärderar dom.
Att hata emos är likt rasism, dock är det inte raser, men de särbehandlar dem, och är nervärderande mot dem, bara för att de är annorlunda.

Jag har även jag influenser ifrån fashioncore och emostilen, men jag är inte emo eller dylikt, ändå kallar mig folk det , som ett nedsättande ord.
Jag vill bedöma, inte döma saker eller människor, visst jag kanske är orättvis i det här inlägget mot de som behandlar emos som som pestsmittade, men om folk inte förstår rättvisa eller verkligen bryr sig, förtjänar de inte mer än det de utsätter andra för.

"Folk som kallar en för emojävel...du har aldrig gjort något mot en människa som du aldrig träffat förr, som gör ett påhopp på stan, men det är för att vi människor skräms av det vi inte förstår
det som är annorlunda oss själva, stöter vi ifrån oss, behandlar med misstänksamhet , och förakt, väldigt få som kallar en emojävel hatar en inte, de är egentligen bara rädda för att de är olika en själv,

för att de är annorlunda.Sådan är människan." (sagt till Tula)

Vi gör fel.

"Intet att fördöma, intet att förlåta." av okänd eller mig själv, kommer inte ihåg.