-

Utkast: April 23, 2010

Ingen förstår hur jävla svårt det är att få stå ut med dig, vilket jag har fått göra i åtta hela år nu.
Du har ingen som helst rätt till att bestäma över mig och vägleda mig till det som du anses vara rätt.
Det liv som jag har haft tillsammans med dig är fan som ett jävla hundliv, ibland när du inte orkar semig avvisar du mig från er allihopa, låter mig få sitta inlåst på mitt rum medans resten av er sitter och skrattar och pratar somom ingenting har hänt. Det jag vill ha sagt i detta inlägget är att jag inte längre orkar stå ut med en idiot som sadisitskt psykar ned en och får göra hushållsarbete 24/7. Det är inte okejmed slaveri, vliket jag har fått hålla på med sedan åtta års ålder.. Det är hemskt, att livet skall vara så jävla orättvist ibland.Mamma kan verkligen inte hålla fast vid honom, jävla serb jävel, dö.

- - -


Även att vara dotter till en alkohol samt drog missbrukare är ingenting som får en på bättre tankar.
Aldrig någonsin har jag hamnat i liknande situationer, aldrig har allt varit så jävla hemskt.
Alltid när jag varit liten, var jag pappas flicka.. Och se nu, han tvivlarpå mig, sermig som ett missfoster.
han ville aldrig ha mig, jag är inte värd och få leva. Min pappa kan aldrig se mig i ögonen utan att de är helt jävla
rödsprängda, och jag vill inte vara en del utav hans drogbesatta fantasivärld fylld med lögner.
Han tog förgivet att det var jag, och började slå på mig våldsamt,slå söndermina grejer och putta in mig i dörrar. Skrek åt mig att jag inte var hans dotter.. Det tog hårt på mig, och jag menar, det var inte bara blåmärkena, utan hans ord som slog mig i ansiktet.

Jag har ingen pappa längre..