vittras blogg

jag kunde inte öppna munnen utan att det blev en elegi
om att varje dag var en ny sorg
idyller och visioner var allt som fanns kvar
utav våra lakoniska små liv

ett förlöjligande av de år jag levt
är den enda filmen som visas
inuti mina stängda ögonlock

tänk om det inte finns något kvar
tänk om det bara är jag
jag och mina monologsamtal

vi talar i koder, du och jag
för att gömma rädslan
nu är konsensus min isolation
jag är arkaiserad
och snart glömd

bara för att få börja om på nytt.

"du är en speciell liten pojke, vet du det?"

när du öppnade ditt hjärta
var jag rädd att jag är precis som dig
att jag kan skada
men att det i slutändan bara skadar mig

det är något med dig som får mig att tråna efter något distant
du sade att du aldrig vill att någon ska leva behöva leva samma liv som dig
om fem år, kommer jag tänka likadant?

jag är livrädd
att jag är rädd för livet
att jag är rädd för örebro