I'm supposed to be friskförklarad men ofta märks det inte alls :)) mår skit och vill s p y och sluta äta igen för jag ser gamla bilder på mig själv och jag är så tjock nu och jag var mkt finare då. det är när det känns som värst som jag trots konstant huvudvärk trötthet hår som ramlar av och sprucken hy spruckna naglar som det känns värt det bara för att se ut så igen. blir arg och illamående när jag ser i spegeln och jag har ingen att prata med, ppl fattar inte fattar inte fattar inte hur det känns och många verkar inte fatt att man inte vill gå ner i vikt för att man var hälsosammare eller nån annan bra anledning, de ba "jaha men ät mindre snabbmat o så då" ok äckel de va nt det jag tänkte mig men mmm visst. hatar mig själv så gränslöst tack hejdå
Kort och gott, olycklig. Det känns helt ärligt som att det bara blir värre med åldern istället för bättre. Istället för små misstag man lätt ordnar med förlåt begår man djupare misstag som kanske inte läker alls. Jag har också börjat tvivla på min egen magkänsla mer och mer. Liksom, jag har svårt att veta själv när jag överreagerar eller om det bara är något personer säger till mig. Blir svårt att stå upp för mig själv när jag känner mig lite förlorad i mitt eget omdöme. Känns lite som jag står still ibland, det kommer inte bli bättre om jag inte förändrar något men jag vet inte vad. Har flyttat, det funkar i skolan vad gällande umgänge, och om jag hade ansträngt mig hade det även funkat med själva skolan haha. Har inte direkt jättestor umgängeskrets dock, inte direkt så många kompisar. Störde mig väl inte i Västervik heller men där hade jag ju andra problem istället.
Återkommer senare med mer, men tappade lusten för att skriva nu...
