trodde jag var så mycket mer.

Ord de snurrar runt i huvudet natt som dag.. det känns aldrig som min hjärna får vila.
Känner mig inte hemma i min egen familj, det enda som kommer in i mitt huvud är "förlåt, förlåt för inte jag har hittat min väg. förlåt för att jag inte vet vad jag vill göra än.."
Det är så irriterande alla tror att jag bara kastar bort mitt liv, men tänk om jag inte vet.
Jag var aldrig redo, inte ens när jag plugga visste jag vad jag ville.
När jag var liten ville jag skriva, jag ville bli författare men när alla jag fråga om vad de tyckte om de jag skrivit fick jag alltid texten tillbaka "rättad"
det gjorde mer ont för dom sket i min text dom såg bara ord. och efter de ville jag bli konstnär "det är jätte bra men det tar bara lite lång tid" Vadå ska inte konst ta sin tid? ag tror inte de stora konstnärerna bara rita lite slarvigt på deras största mästerverk, varje pensel drag har sin egen mening.
Efter de ville jag bli fotograf men det fanns så många andra mycket bättre så jag gömde mig i bakgrunden för jag inte "hade alla funktioner av hur kameran fungera i huvudet." jag fattade inte alla olika metoder alla objectiv... och allt annat.
Min dröm nu är att skaffa en kläd firma men då kommer tanken upp "vad om de inte gillar de? vad om jga misslyckas igen.. kommer jag nånsin hitta de jag är bra på?"

Har raderat varje rad minst en gång för att få det att låta bra, jag har använt rättnings system och även översättningar när jag inte kommit fram till de svenska ordet. (GUD jag är kass på ord)
Men än idag skriver jag även om ingen orkar läsa de.
Det är inte jag som inte kan skriva, det är du/ni eller han där borta som inte kan läsa de.

Jag trodde jag kunde vara så mycket mer men jag är nöjd med den jag inte blev, och jag hoppas jag kan bli den jag kommer att bli.