tacitus blogg

"Jag lovade mig själv för snart exakt
två år sedan att det aldrig skulle ske igen.
Aldrig skulle någon som jag älskade
så mycket såra mig igen.


Men nu står jag här och känner
att vi börjar tappa greppet om varandra.
Jag känner en kyla smeka mina kinder
en kyla som är kallare än is.
Mina andetag blir till is och för varje dag
som passerar ser jag hur min himmel
blir mer och mer svart.
Min naiva hjärna har försökt fly från detta faktum så länge.
Att det skulle komma en dag då även våran kärlek skulle slockna.
Du har inte släppt mig helt, inte än.
För du håller fortfarande i min hand.
men inte lika hårt, inte som du gjorde förut.



Folk har talat om för mig länge nu
att jag borde släppa, att jag borde bryta
mig loss innan det är försent.
men det var redan försent från första
stunden då jag mötte dig, första gången
jag fick höra din sockersöta röst smeka
mina sårade trumhinnor.Jag var fast redan då.
Dina ord, din kärlek som du gav
förtrollade hela min värld till en sagodröm.

Du var den som fick mig att våga börja tro igen.
Du var den som fick mig att våga börja älska igen.
Du var den som förvandlade hela min värld.
Du var mitt allt.
(vetduomdet?)




Av alla smärta jag känt på så
är det ändå sveken som gör ondast.
Det är sveken som sätter sig längst in och lämnar
efter sig det djupaste såren.
Jag har nog egentligen vetat om att
det här skulle hända för ganska länge sen.
men precis som allt annat som gör för ont
så ignorerar jag det och går vidare.




Det är bra en tidsfråga tills våran vänskap
kommer gå sönder helt och bli till ingenting.
Jag har försökt göra allt jag kan för att få
det att hålla men mina krafter börjar sina.
Varje gång jag försökt laga det vi har, laga oss
så går tar du bara ett steg längre bort ifrån mig."

Alla dom dära åren jag försökte,
men det ända jag fick var ingenting.
Jag försökte vara någon jag inte va.
Plast, kan det kallas, som snabbt går
att bränna sönder. Det är det ända jag
har kvar från den hämska långa tiden.

BRÄNNMÄRKEN.

Jag var inte stolt över den jag var, men
ändå försökte jag vara så perfekt, så fin.
Även om jag kände att jag kanske kommer
duga, så var allt bara lönlöst. Jag fick skit
för allt jag gjorde, för det spelade tydligen
ingen roll vad jag gjorde för misstag

JAG VAR DÖMT TILL ATT MISSLYCKAS.

När jag mådde så dåligt att jag knappt
kunde stå på mina egna ben, vem var
det då som fanns vid min sida, vem var
det då som jag kunde känna mig trygg hos?

INGEN.

Men det var något som fick mig att börja
om på nytt. Jag byggde upp mina muskler
från grunden och jag började känna mig
stark. Stark nog för att besegra dom
jävlarna som en gång fick mig att må
så jävla sjukt dåligt som jag gjorde.

MOD OCH HOPP.

Jag hoppas att dom en gång för alla
kommer sluta tracka ner folk som dom
hela tiden gör, nya offer så fort den ena
har slutat kämpa för sitt liv. Jag kommer
för alltid ha deras miner när dom så äckligt
skrattar när man ligger på marken och
helt enkelt inte orkar ta sig upp.

SJUKA JÄVLAR.

Det knackar på dörren.
Jag ser inte vem som står på andra sidan,
jag är säker på att det är du.

Dina handslag på dörren,
kommer oftare och oftare.

Om du bara kunde förstå,
jag vill inte,
jag kan inte,
lämna allt det här
för dig.

Jag har insett mina misstag,
även sett mina lyckiga dagar.

Handslagen slår hårdare.

Vad ska jag göra för att slippa dig?
Gömma mig under sängen? knappast.
Du vet vart jag är.



Döden var på besök idag.

När ni,
era sjuka svin
en dag är klara kommer ni
till slut se på mig med andra ögon.

För varje ord ni säger.
För varje blick ni ger.
För alla miner ni slänger.

Ska jag bara bli
starkare,
modigare
och
självsäkrare.

Jag tänker inte låta er vinna striden.
Jag vet att jag är den starka.
Jag vet att jag en dag klarar det här.

Visa dig aldrig svag för din fiende.
Det ger dom bara mer styrka.

Jag ska få er att gråta till söms
Jag ska få er att blöda
Jag ska få er att lida

Precis som jag gjort.

För jag vet, att jag är så mycket mer
än
dom blickarna

så mycket mer.


för jag är så mycket mer,
glöm aldrig det.