Riktigt namn:
Linn Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Umgås
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Metal
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2008-09-30
Säg vad du vill, jag har hört det mesta
Gör vad du gör, jag har gjort det mest
Var med om det du vill, jag har värit om med det mest
Finns vart du vill för jag finns överallt.
Livet är inte alltid lätt det är inte alltd man vill.
Men så länge man står upp för sig själv så finns det inte så mycket mer
Man får slåss hårt för att vara sig själv, ta till hjälp eller jobba själv.
Men oavsett vad du ser just då, så finns det alltid någon liten röst som säger
Ge inte upp
Smärta i bröstet.
Inga lugna andetag kvar
kvävningskänslan ökar
snart finns det inte kvar
Pulsen stegrar
låt detta vara slut snart.
Paniken börjar flöda
skrikens lugna andetag
Frihet?
Kanske, eller inte?
Finns egentligen inget ja på frågan om frihet.
Man är ju aldrig fri.
På något sätt är man alltid fast.
Om så med personer eller med sig själv.
Tänk då att vara fast vid en person och vara beroende.
Beroende utav att inte bli fast i sig själv.
Även fast man kanske egentligen redan är fast i sig själv.
vad är lösningen då?
självmord?
Och samma jävla piss igen.
Fuck it!!
Seriöst fuck it!!
Livet är en återvändgränd.
Det går fram och tillbaka,
TIllsist är du på samma ställe igen.
Det fortsätter att gå så fram och tillbaka.
Tills det itne finns mer att gå tillbaka till.
Det sägs att gräs är grön,
blommor är vackra och att himlen är blå.
Men tänk om allt är en fantasi.
och allt egentligen bara är svart vita moln?
TÄnk om det är så?
Blommor är vackra, men vad om dom vissnar.
Mabn kastar dom och planterar en ny.
Tänk om kärlek funkar på samma sätt?
Man hittar någon, personen är inte lika vacker längre och då hittar man någon ny.
Livet måste vara en återvändgränd.
Allt går ju i samma cirkel om och om igen.
Val, det finns val till allt.
Vissa av dom kanske leder vägen någonstans där du aldrig trodde du skulle hamna.
Andra kanske är dit du vill.
Hur vet man då om man gör rätt val eller om man bara tror.
Det vet man inte.
Kanske finns ödet.
Kanske är det de som väljer vilken väg dit val får dig att gå.
MEn på andra sidan kanske är livet ganska meningslöst utan dom.
Därför kanske dom finns, så att vi på så sätt styr vår egen väg utan att vi vet om det.
Men vad om inte livet finns alls,
varför är vi då så rädda om det?
Vad är meningen med det?
Jag söker på svarta väggar
I ett hel vitt rum.
Svart vita stycken spelar en stund.
Jag söker efter en gåta.
En gåta utan svar.
Vad är det som jag kommer sluta som en dag?
Gråtandes går hon vägen hem.
Söker efter livets stora slut.
Går i regn, ris och rusk.
Bara för att finna livets tröst.
Åren går och hon blir äldre,
När ska hon veta att hon inte förtjänar bättre.
Sökandet i livets alla små hörn.
Kan bli det enda hon gör innan hon dör.
vissa liv leder bara till olycka genom att människor alltid tror att det finns något mer.
Hon vet inte om hon vill det men klara inte att släppa taget.
Hon orkar inte och hon känner paniken börja bubbla i kroppen.
Känner att den börjar krypa fram.
Hon börjar skrika och det sista hon uppfattar innan hon försvinner in i sin egen värld är rädslan i hans ögon.
Hennes andetag börjar dras allt snabbare och hon biter sig hårt i handen.
Hon vill bita hårdare, han ser det på henne men han tar tag i hennes handled och drar bort handen ifrån hennes mun.
Han får henne sätta sig ner på marken, tar tag i hennes armar och håller fast henne.
Dom sitter så, men han att han inte kan göra mer.
Hon biter sig hårt i läppen och börjar spotta blod.
Han ser hjälplös ut, båda vet att han redan har gjort allt han kan.
Och ändå så hjälpte det inte.
Han kollar ner på hennes armar och suckar djupt.
Hon är redan sönder skuren.
Han vet att det kommer bli värre.
Han vet att han inte kan hindra henne.
Den konstanta förtvivlan som han känner över henne.
Känslan av att vara totalt värdelös för henne.
Känslan av att inte vara tillräcklig.
