Detsamma igen?

Rätt ofta tänker man tillbaka på det som har vart. Vissa gör det bara ibland. Jag avundas de.
Man tänker på bra och dåliga saker, alla känslor man har haft.
Så när man tänker tillbaka på känslor som går under filen negativ och saknar det som känslorna kom med, är man då galen?

Behöver man en känsla, vilken som helst, dålig eller bra, skön eller hjärtskärande, behöver man en känsla bara för att känna att man lever när allt är nere? Man vill ha den starkaste känslan man har känt även om det var en negativ känsla.

Saknar man den? Behöver man den? Behöver man personen som orsakade känslan eller är man glad över ha personen ur vägen? Blir man någonsin av med känslor som borrade en så djupt ner i själen att man forfarande bär på blödande ärr?
Är det så att allt som inte dödar dig gör dig starkare? Att man ramlar endast för att resa sig igen?
När ett hjärta brister kan det växa tillbaka snett, det kan bli förvridet i den ilska man en gång kände.

Blir man någonsin detsamma?