Jag håller den sista fjädern.

Alla vi har våra odjur de där som kryper och sliter i dig och ibland kan ge dig tankar du inte trodde existerade.

Det är de som utlöser gråten och skriket man gömt undan, den vita handen som slingrar sig ifrån det svarta dunklet för att skapa kaos.

Den som sträcker ut sig ifrån din ryggrad när du sover och greppar tag i dina drömmar.

Den sliter loss fjädrarna ifrån dina vingar.

Du faller men når aldrig botten.

Det är en evighet som aldrig kommer ta slut.

Du står ensam kvar och fryser i solen.

Det mjuka beröringen som sakta avtar ifrån din kind är kyssen jag gav dig innan jag vingklippte dig.

//Co: Straaycat.