egoistigt att ta självmord?
Citat från DampKid:
Kunde inte skrivit de bättre själv!, tyvärr så ser man sig själv som en börda, det blir bättre utan mig, man tänker på sin omgivning, det är de det handlar om.
Man måste bara se det på ett annat sätt, man vill nog egentligen inte dö, men man orkar inte leva.
Citat från DampKid:
text
Oj, schysst utläggning, det förtydligade ju mycket kring hur folk tänker som är deprimerade till den graden. Men, nånstans innerst inne tycker jag man nästan måste förstå ändå att tankarna är irrationella? Ingen är ju någonsin helt värdelös och ingen bidrar med absolut ingenting, precis som att ingen är perfekt heller enligt samma logik. Vi är alla alltid nånstans mitt på gråskalan. Om du så bara ler mot någon eller håller upp en dörr när någon bär något så kan det göra personens dag, bara för att ta vardagsexempel som kräver noll talang eller utbildning.
Det jag reagerar på mest är dock det med livsgnistan, det låter som den är relativ till andra människors värdering av dig (eller rättare sagt hur lite du felaktigt tror/trodde att de värderar dig) men så ska det ju inte vara! Det finns ju inga bokstavliga måsten i livet, ingenting du måste kunna eller måste uppnå. Ditt liv lever du ju för dig själv, du är fri att strukturera det precis som du själv väljer och det är ju inget fel alls med att basera det på vad du själv vill och vad som gör dig lycklig. Du kan leva hela livet sittande på en stubbe i skogen om du vill och det ska ingen annan ha några åsikter om, och har de det så är det ju inget du ska låta dig påverkas av ändå. Men det är väl kanske lätt att säga men svårt att känna när ens egna tankar är ens värsta fiender kan jag tänka...
Citat från Foliehatt:
Citat från DampKid:
text
Oj, schysst utläggning, det förtydligade ju mycket kring hur folk tänker som är deprimerade till den graden. Men, nånstans innerst inne tycker jag man nästan måste förstå ändå att tankarna är irrationella? Ingen är ju någonsin helt värdelös och ingen bidrar med absolut ingenting, precis som att ingen är perfekt heller enligt samma logik. Vi är alla alltid nånstans mitt på gråskalan. Om du så bara ler mot någon eller håller upp en dörr när någon bär något så kan det göra personens dag, bara för att ta vardagsexempel som kräver noll talang eller utbildning.
Det jag reagerar på mest är dock det med livsgnistan, det låter som den är relativ till andra människors värdering av dig (eller rättare sagt hur lite du felaktigt tror/trodde att de värderar dig) men så ska det ju inte vara! Det finns ju inga bokstavliga måsten i livet, ingenting du måste kunna eller måste uppnå. Ditt liv lever du ju för dig själv, du är fri att strukturera det precis som du själv väljer och det är ju inget fel alls med att basera det på vad du själv vill och vad som gör dig lycklig. Du kan leva hela livet sittande på en stubbe i skogen om du vill och det ska ingen annan ha några åsikter om, och har de det så är det ju inget du ska låta dig påverkas av ändå. Men det är väl kanske lätt att säga men svårt att känna när ens egna tankar är ens värsta fiender kan jag tänka...
Förstår hur du tänker dock så väljer man inte sin sjukdom. och om vi tar bipolär som exempel så går det bara inte att tänka bort.
Tankarna kan finnas men känslorna säger något helt annat. (ta mitt svar på rätt sätt och inte på fel)
Citat från instabil_soul:
Förstår hur du tänker dock så väljer man inte sin sjukdom. och om vi tar bipolär som exempel så går det bara inte att tänka bort.
Tankarna kan finnas men känslorna säger något helt annat. (ta mitt svar på rätt sätt och inte på fel)
Hmm, ja, det kanske finns stora skillnader mellan känslorna och rationella tankar förstås? Jag är mer stabil och osvajig känslomässigt så kan inte helt relatera (annat än att ha haft ett långt och kaozigt förhållande med en borderlineska iofs ;) men kan tänka mig att det kanske kan vara lite som när man vet att man borde jobba/plugga men har noll motivation och lust till det, vilket ju händer. Att man kanske förstår logiskt att "allt är ok" (förenklat) men att känslorna skriker panik ändå, och kroppen reagerar på känslorna vare sig man vill eller inte. Det är väl typ så ångest funkar antar jag.
Antar att det inte finns så mycket utomstående/anhöriga kan säga heller då för att förbättra läget såna gånger?
Om man är förälder till ungar som inte flyttat hemifrån än, ja. Annars nej.
Asså jag förstår varför folk ser de som egoistisk men försök se de ur personen i fråga. Pratar om egen erfarenhet att de var verkligen de sista ja ville, mina nära och kära fanns inte i mina tankar utan att jag orkade verkligen inte med livet. Jag beslöt mig och fattade mod, men ofc så faila jag pågrund att min stackars fann mig utan puls. Men jag ser dem som är såpass deprimerade och fattar beslutet att ta sitt liv att dem är modiga och all credd till dem som klarar de. För de är verkligen deras sista vilja. Men i efterhand så skäms jag lite över vad jag utsätte min kära mor för....
NEJ
inte alls
tkr alla borde ha rätt till sitt egna liv (och brist på liv, hehe)
är självklart FÖR assisterad självmord också, ofc
Citat från horskaft:
NEJ
inte alls
tkr alla borde ha rätt till sitt egna liv (och brist på liv, hehe)
är självklart FÖR assisterad självmord också, ofc
Håller med dig till fullo! Vi borde verkligen införskaffa assisterad dödshjälp!
Jag tycker det är egoistiskt speciellt om man bara lämnar de anhöriga utan vetskap, att man kanske inte ens försökt att prata med de anhöriga och fått stöd från dem och kanske hjälp till att utveckla sin hjälp. Prata med en psykolog eller liknande, vet, låter underskattat/överskattat men man måste försöka hitta ett sätt, var och en har sitt sätt att ha hjälp.
Ens anhöriga vill finnas där för en och stötta en, inte fan vill dem att man ska gå och ta livet av sig. Dem vill hjälpa men när dem inte ens fick en chans att hjälpa är det väl lite egoistiskt.
Man lämnar liksom allt och alla. Man fick livet för att leva det, inte för att kasta bort det. När man väl lever kan man väl leva för de som är tvungna att dö i cancer eller något liknande.
Jag tror heller att ingen som tar livet av sig förstår vad denne utsätter sina anhöriga för. Sorgen, smärtan, tomheten och saknaden.
Vad är värst egentligen: Leva när man inte vill eller dö när man inte vill?
det finns nog ingen mer fundamental rättighet här i livet än valet att fortsätta eller inte fortsätta med livet.
speciellt med tanke på att man plötsligt kom till i den här världen utan att själv tillfrågts först.
om man är så pass hjärndöd och efterbliven att konstatera det egoistisk, kan man lika gärna med det löjliga resonemanget säga att ansvaret snarare läggs på föräldrarna, som var egoistiska. som i princip gjorde ett aktivt val med att skapa en människa, trots vetskapen om t.ex. allt sjukt i världen, depression och att självmord faktiskt sker. bara för att de av egoistiska skäl ville ha ett bättre liv där de föreställer sig att ett barn är vad de själva vill ha i sitt liv.
nu påstår jag inte nödvändigtvis att det är så pga anledningar jag inte orkar gå in på då det är orelevant, men ansvaret om egoism kan man enkelt lägga på dem istället om man nu använder sig av det resonemanget
+
jaha. så det är egoistiskt gentemot bekanta, vänner och familj?
man mår så jävla dåligt att man inte vill leva längre. men plz kan du härda och plågas genom ett liv du hatar i 60-80 år till, så att jag inte behöver må dåligt?
vem är d som är egoistisk lol
Man vet aldrig när ''vändpunkten'' kommer i livet. När allt kanske vänder och man mår helt plötsligt bra och allt löser sig?
Igårkväll var det en sån kväll för mig då jag tänkte på självmord. Kändes som att allt var emot mig och att alla hatade mig så jag brydde mig inte om jag skulle såra någon om jag tog livet av mig eftersom att jag orkade verkligen inte mer(så det finns alltså en spärr i mig trots att jag mår så dåligt att tanken slår mig att ta livet av mig). Men det är rätt det med att man väljer själv om man tar sitt liv, det är helt upp till var och en att avsluta sitt liv. Vad ska man göra när någon bestämt sig?
Skulle vara väldigt intressant att vara inne i en självmordsbenägens hjärna just före hen utför sitt självmord och se vad hen tänker och vad hen känner. Vart hittar denne modet? Och vad tänker hen om sina anhöriga? Känns det helt enkelt som att dom verkligen inte skulle bry sig eller skiter man bara i det för att man mår så pass dåligt?
Tycker att det är många, typ VÄLDIGT många som ändå verkligen vill att jag dör.
Så, egoistiskt är fel ord om jag gör asen den tjänsten och ta livet av mig. Jag har inget emot det heller.
Jag dör, everyone's happy!
Citat från marijuanabrasa:
Man vet aldrig när ''vändpunkten'' kommer i livet. När allt kanske vänder och man mår helt plötsligt bra och allt löser sig?
Igårkväll var det en sån kväll för mig då jag tänkte på självmord. Kändes som att allt var emot mig och att alla hatade mig så jag brydde mig inte om jag skulle såra någon om jag tog livet av mig eftersom att jag orkade verkligen inte mer(så det finns alltså en spärr i mig trots att jag mår så dåligt att tanken slår mig att ta livet av mig). Men det är rätt det med att man väljer själv om man tar sitt liv, det är helt upp till var och en att avsluta sitt liv. Vad ska man göra när någon bestämt sig?
Man vet aldrig när man får en vändpunkt, när jag känner att livet ibland blir lättare så försöker jag att njuta så länge de varar - man vet aldrig när nästa bakslag kommer.
Var rädd om dig marijuanabrasa, du får skriva om du vill prata, jag kan inte få någon att må bra - men jag kan iaf lyssna och stötta i den mån de bara går.
Vad man ska göra är att försöka finnas, se till att anhöriga är medvetna om situationen, ingen ska vara ensam i just dom mörkaste stunderna, försöka peppa personen så gott det går.
Jag ser både cancer och en psykisk sjukdom, som ett mörker som intar kroppen.
Man ser det inte direkt på utsidan, men på insidan så brinner det av smärta.
På ett sätt, så ser jag den psykiska smärtan som värre i skala än vad cancer är.
Någon med cancer, har förmodligen och förhoppningsvis fortfarande hoppet kvar om att leva. Genom hoppet, så kan det
göra mycket för det fysiska.
Någon som är psykiskt sjuk.., har vanligtvis inget hopp kvar.
Vilket i sin tur gör att det fysiska bryts ner och det psykiska på DET., blir ännu värre!
Men det jag vet..
Det är att det går att hjälpa någon som är deprimerad på ett annat sätt än någon som är
sjuk i en fysisk sjukdom. Det tar tid.., men det finns liksom, andra möjligheter.
Att vara sjuk i psyket är ta mig fan det mest fruktansvärda man kan vara med om!
Det gör så ont, men smärtan syns inte. Man vill inte dö, men man orkar inte att leva.
Omgivningen förstår inte, för de kan inte känna hur ont du har.., för det syns inte på samma sätt som hos någon som tex har cancer.
Man orkar inte förklara, för det känns sällan som att det ens är någon idé?
Ditt liv tillhör bara dig och ingen annan, vill du avsluta det så kan och ska ingen stoppa dig. Det känns mer själviskt att försöka lägga skuldkänslor på någon som redan mår så dåligt. Men jag tycker inte att det är något fel att försöka hjälpa en självmordsbenägen person på andra sätt.
Självfallet. Vad Annars?
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet