Varför skäms man efter en våldtäkt?

Det är ungefär som att en idiot kommer och helt oprovocerat trycker upp en tallrik med färsk spya i ansiktet på dig. Inte fan står du där och kallt konstaterar "Okej, det är Personen som utförde Dådet och Spyan i Sig som är äcklig", varpå du sansat uppsöker någon att berätta detta för (UTAN att ens avlägsna spyan ifrån ditt ansikte eftersom den ändå inte tillhör Dig och Din Kropp). Nej, du försöker reflexmässigt fläka bort spyan ifrån ditt ansikte och tvätta dig så ren du kan och verkligen försöka se till så ingenting blivit kvar eller satt sig på dig - och det är inte Bara för att den kanske luktar. Det är reflexmässigt och en primitiv instinkt att försöka markera avstånd till vad man finner så motbjudande. Sedan när du (snabbt) markerat ditt avstånd till det som skett (för dig själv) har du också i och med det stärkt dig själv i dina känslor av att personen och Personen Alone är den som kan hållas ansvarig. Du kan då enkelt ställa dig vid sidan av, peka på och lägga skuld på gärningsmannen utan att känna dig delskyldig (objektifiera och separera dig ifrån människan och gärningen).

Tänk dig då istället att ha fysiska eller psykiska ärr som inte bara kan tvättas bort med vatten och tvål innan du går och berättar för någon. En sexuell akt blir allra högsta grad som ett samspel - oavsett hur ofrivilligt det ter sig. Och den projicerade känslan stannar liksom kvar -> den psykiskt sjuke har lyckats pressa på dig projicerade känslor - någonting du vill ta bort och avgränsa dig ifrån men som du inte kan komma åt och separera dig ifrån lika enkelt som du kan göra med vatten och tvål ifrån en spya. Fy fan vilket övergrepp :/ Så Även om offret inte är den ansvarige eller den som skall skuldbeläggas, så projiceras den till att känna det som så för att den inte lika enkelt kan markera gräns mellan sig själv och händelsen den blivit tvingad att vara mer eller mindre delaktig i. Så vad den i slutändan ska peka på för sig själv och beskylla för att bli stärkt i/komma på det klara med vad som skett, är någonting som kanske fortfarande delvis består som ett avtryck inuti - som ett fruktansvärt ärr av bilder, tankar, känslor, intryck.
Det är nog svårt att vara objektiv, men det är bara då man kan se sanningen clearly. Den som blivit utsatt är förstås aldrig ansvarig och Skall inte känna någon skuld, så länge den inte under Hela Aktens Gång varit Med på och Viljat Exakt Allt som skett.

Vill inte att folk ska tycka synd om en. Man känner sig svag då.

Eftersom att människor i grunden är djur så tycker vi inte om att visa svaghet inför andra, eller att bli förnedrade mot vår vilja. Det är därför många inte vill avslöja vem dom är kära i: det är att vara beroende av ngn, man visar en svaghet ngn kan utnyttja. Detta sitter i reptilhjärnan misstänker jag.