Svårt med det sociala
Känner samma sak :0
Då är detta ställe ett rätt bra ställe för dig :) Om du har frågor eller vill ha råd så var aldrig rädd att fråga då vi alla går igenom samma saker så finn säkert alltid någon som har bra råd :)
Har inte tyckt om att vara med vänner så mycket på senaste tiden. Det har pågått i 2-3 år, men jag tycker det är skönt ändå. Träffar några vänner i skolan, sen gör jag min aktiviteter/sysslor eller går bara hem. Jag tycker människor är så jobbiga, och så ska alla jämt säga saker som man inte håller alls med om; vilket gör att man blir dämpad och på mindre bra humör. Att bara försöka ignorera de flesta är en bra sak, man känner mindre ilska.
Nu är du dock nästan dubbelt så gammal än vad jag är, vilket gör situationen annorlunda. Börja på yoga eller liknande, min pappa går på det och han säger att han inte mått så bra på länge! Man blir lugn, hittar sig själv och känner att man börjar se nya mål i livet. Så du kanske ska testa det? :)
Folk tycker nästan alltid olika så det kan nog vara en rätt stor negativ sak att ha att man blir sur/arg om folk tycker annat. dock vet jag vad du menar och tror du behöver folk där du kan diskutera mera än att bara säga sin mening och sedan är det slut med det.
Aldrig varit för sådant och kommer aldrig att vara heller :) Har testat det en gång och säger bara aldrig igen!
Jag fick diagnosen socialfobi för några år sedan, men försöker själv träna bort det utan psykologer och mediciner. Det går ganska bra, faktiskt, och jag känner att jag gjort enorma framsteg.
Det första jag gjorde var att byta ut hela min umgängeskrets, börja från scratch. Sedan gäller det bara att kämpa emot allt det man är rädd för. Jag tänker fortfarande på vad folk tycker om det jag säger, och jag måste erkänna att jag fortfarande är väldigt osäker i saker jag säger och gör, men jag visar inte det, och jag har märkt att folk inte bryr sig. Allt sitter liksom i huvudet bara.
Nu har jag en enorm umgängeskrets bestående av massor av underbara människor, de bästa jag någonsin träffat.
Det där med yoga är inget jag kommer testa utan det räcker got och väl att gå ut och gå mera samt tvinga mig att träffa folk även fasten jag mår illa i bland.
Glad för dig Mahatma att du har lyckats att komma vidare delar av allt men ja det är ju sant det du säger. allt detta är ju något som sitter i huvudet men det siter hårt och även om man själv försöker intala sig det så går det inte direkt.
Efter jag hamnade på psyk och skit så tog jag bort MASSOR med folk ur mitt liv och på FB bara för att jag inte fick någon hjälp alls av dom och det var då folk som jag hade hjälpt massor vilket gjorde allt jobbigare så jag med fick gå igenom massor det där med vänner och skit men glad iaf att nu har jag ett par(10-15) kvar som är riktigt bra och som jag ALLTID kan vända mig till om det är så.
Har själv nu kunnat gått ut och handla samt kunna träffa polarna MYCKET mera bara dom 2 senaste veckorna vilket är riktigt skönt. Ska efter jul och allt det skiten försöka våga träffa en ny person, dock inte lyckats hitta en sådan men det är mitt mål att til slutet av februari ha träffat minst 1 ny person öga till öga.
Är man riktigt nere i träsket är det nog bra att mjukstarta och hitta åtminstone 1-2 riktiga fullpoängare till vänner som man verkligen kan vara sig själv med. Tryggheten där kan säkert fungera som social träning inför upptrappade sociala situationer senare.
Jag tror inte man ska skärra sig själv med påtvingade sociala aktiviteter från start. Stadiga steg framåt dock, processen får heller inte bli utdragen.
Själv hade jag hellre haft social fobi än det jag har, fobin hade åtminstone varit behandlingsbar. Som det är nu (och har varit i ca 10 år) har jag tappat allt behov att socialisera med människor. Genom massa omständigheter har jag vuxit in i känslan att ensamhet är det skönare alternativet; när jag nu i egenskap som vän umgås med människor är det utmattande att hålla uppe en fasad av intresse.
Detta har också lett till att jag i princip inte har några "fysiska" vänner i livet att umgås med, förutom sexuella kontakter och vissa bekanta. Jag är i princip inställd på att aldrig kunna bilda familj och få barn på grund av det här, också på grunden att jag till synes tappat förmågan att få känslor för människor.
Så med detta sagt, känn inte allt för stor hopplöshet med den sociala fobin - ni är bara i allra högsta grad mänskliga till motsats från vissa av oss andra.
Det är iallafall skönt att inte vara det minsta blyg. Med tanke på att jag inte bryr mig om vad människor anser om min person så finns det verkligen inga hämningar. Det kan vara ett befriande tips: det är sällan värt att bry sig så mycket om andras uppfattning av en själv.
På ett sätt låter det väldigt skönt med om man ska vara ärlig men dock är jag glad att det inte gått så pass långt ed dåjag trivs att vara med folk eller ja gjorde iaf och just nu mest saknar det. Dock så har jag alltid känt att jag typ fejkar mitt intresse för många personer bara för att vara trevlig och att inte vara "utanför"
Jag gled in i det här livet när jag jobbade efter gymnasiet, så ungefär 10 år. Min mest sociala period var under gymnasiet, efteråt dog alla vänskaper ut (jag bryr mig inte om att höra av mig i de flesta fall, därför slutar andra bry sig). Jag har haft längre och kortare förhållanden under åren men det har alltid slutat med att jag sårar den andra för att jag inte kan besvara känslorna.
Har ochså svårt med det sociala och är rätt blyg i verkligheten,förutom mot mina kompisar då.
Hatar att träffa nya människor om jag inte känt dom innan från typ internet , trivs bäst inomhus osv.
Har börjat tröttna på det nu och kämpar på med att försöka komma över det c:
Jag har inte problem med det sociala, eller jo lite. Blir nervös och får lite panik då folk jag inte känner ska socialisera. Annars så! Är blyg och tycker inte om då folk rör mig, typ.
Det där med att röra vet jag många har och något jag märker extra då jag har varit en väldigt kramig person. Visst är kramig mot mina närmsta polare men inte nu mot andra och det har ju för att jag känner mig otroligt osäker och mera sårbar tror jag kanske ordet är. Så sjukt svårt att förklara hela känslan jag får inom mig så fort jag träffar nytt folk eller är på stan typ.
Skulle dock vara rätt nice om det fanns folk här i Östergötland/Norrköping som hade samma så kunde ett gäng av om träffas för tror om det är ett gäng som känner samma sak så kanske det blir lättare. Jag vet inte men det var en idé Vad tror ni?
Haha.Är ochså blyg och gillar inte då folk rör mig. :L
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet