Socialt handikappad + Jobbsök?
Jag är uppväxt i en dys-funktionell familjemiljö och har sedan barnsben fått lära mig att ta eget ansvar. Men pga all skit som har grott inom mig genom alla år har gjort mig till en socialt handikappad individ. Jag har många drömmar i livet men ingen vidare erfarenhet och inga referenser.
Högstadiet var väldigt jobbigt för mig, vilket ledde till sämre betyg som jag senare fick läsa upp individuellt. På så sätt fick jag gå gymnasiet i sex år, med djup ångest och svåra depressioner. Mina slutbetyg blev inte speciellt bättre.
Jag hade ett jobb tidigare som ljud och ljustekniker på en teater under två års tid och växte verkligen in mig hos arbetsgivaren. Men pga deras ekonomiska situation ledde till att jag var tvungen att avgå. Jag har gått arbetslös i ett år och har varit inskriven hos arbetsförmedlingen och gått på olika aktiviteter och jobbcoacher. Men det leder verkligen ingenstans. Jag har inga vänner, ingen kontakt med min familj som kan hjälpa mig framåt och jag är livrädd och känner dödsångest varje gång jag skall försöka att söka ett jobb och träffa människor.
Min fråga är om någon sitter/ har suttit i en liknande situation som mig och om ni har några tips att komma med? Jag är verkligen desperat efter arbete, men pga mitt tidigare liv så känns det hopplöst. Jag har varken någon utbildning, körkort eller erfarenhet. Jag är heller inte redo att börja studera igen, för 16 år i skolan har gjort mig väldigt skoltrött.
Jag klarar inte av att söka jobb på egen hand helt enkelt. Det känns som att samhället endast kräver framåt-riktade och socialt kompetenta individer. Sådan är tyvärr inte jag och jag känner mig väldigt meningslös. Finns det någon jobbcoach som hjälper en med den delen också? eller måste man gå igenom psykologer och hundra andra saker i 10 år innan man kan anpassa sig som en normal människa med social kompetens och lyckas finna ett jobb?
vet inte om jag kan hjälpa dig, men det här är ju ett typexempel på problemet med att alla arbetsgivare, ivrigt påhejade av hela tidsandan med jobbcoacher och satsa-på-dig-själv-entreprenörer och skit, bryr sig mer och mer om social kompetens än om själva yrkeskompetensen. detta även för yrken där social kompetens egentligen inte är speciellt viktigt. det är ju klart att det är praktiskt och trevligt med medarbetare som är snygga och glada och hejåhopp men jag är övertygad om att:
1. många arbetsgivare går miste om kompetent folk som bara inte gillar att försöka sälja in sig själva
2. många fler än du befinner dig i din situation.
har själv förmånen att jobba i teknikbranschen där detta elände tack och lov inte har tagit över HELT ännu, men man märker det även här. samtidigt är businessen full av autister, nördar (i den gamla, ocoola bemärkelsen) och vrånga gamla göbbar som är grymma på sitt jobb och mindre grymma på grejer som att umgås och klä sig som folk. vilket, ärligt talat, enbart är skönt. jag tror att ganska många företag så småningom kommer sitta med knät fulla av streamlinade ja-sägare som är bättre på snack än på verkstad.
Jag tog mig i kragen och aktiverade kontot igen av någon anledning. Men tack för ditt svar.
Jo, tyvärr är ju arbetsmarknaden uppbyggd på det sättet vilket jag tycker är sorgligt. Jag är ju fullt kompetent om man bortser från den sociala biten och får jag ett jobb så är det självklart att jag utför mina arbetsuppgifter på ett praktiskt sätt och visar att jag är bra på det jag gör. Jag vill som sagt arbeta, men att ta mig igenom diverse intervjuer är riktigt plågsamt för mig. Det tar stopp strax efter att jag har fyllt i ett CV och är redo att lämna in det, det går liksom inte. Det blir en blockad både i bröstet och i hjärnan. Riktigt sjukligt!
Hoppas det är fler som läser denna tråden nu när jag är tillbaka och kan komma med förslag till mig!
Är psykologer den enda utvägen till ett jobb i framtiden?
Känner igen mig grovt. Går du nån form av behandling? Ofta kan de hjälpa dig att komma ut på jobb, det funkade för mig. Eller ja, fick ju till slut sparken på grund av en längre period av extra mycket ångest, sömnsvårigheter och självskadebeteende men till en början var de väldigt accepterande ang. min sociala fobi och övriga problematik. Kanske får räkna med att börja med praktikplats om du väljer den vägen dock.
Om inte, finns det något som hjälper mot dina sociala problem? Benso t.ex? I så fall kan du ju käka en vettig dos innan intervju och kanske i början av din arbetstid där för att komma in lite, sen kan du sluta. Det säger sig självt att man inte behöver vara ett socialt geni för att jobba på ett lager eller liknande, ändå är det nästan alltid med som ett krav för sökande. Förbannat löjligt.
Citat från ensamseglaren
Känner igen mig grovt. Går du nån form av behandling? Ofta kan de hjälpa dig att komma ut på jobb, det funkade för mig. Eller ja, fick ju till slut sparken på grund av en längre period av extra mycket ångest, sömnsvårigheter och självskadebeteende men till en början var de väldigt accepterande ang. min sociala fobi och övriga problematik. Kanske får räkna med att börja med praktikplats om du väljer den vägen dock.
Om inte, finns det något som hjälper mot dina sociala problem? Benso t.ex? I så fall kan du ju käka en vettig dos innan intervju och kanske i början av din arbetstid där för att komma in lite, sen kan du sluta. Det säger sig självt att man inte behöver vara ett socialt geni för att jobba på ett lager eller liknande, ändå är det nästan alltid med som ett krav för sökande. Förbannat löjligt.
Jag är en självgående människa som egentligen tar avstånd från medicinering och försöker lösa saker på bättre sätt. För mig hjälper det att prata, umgås och ha en hjälpande hand vid sidan om. Jag har också haft svåra självskadebeteende och har försökt begå självmord 6-7 gånger under mina svåraste år i livet. Men jag känner mig såpass psykisk stark att jag håller mig kvar och egentligen har jag en jävla viljestyrka utan hjälp av några medicinska preparat.
När jag väl utsätter mig i sociala miljöer så är det jobbigt till en början, men sedan går det framåt, jag känner mig fram tills jag känner mig trygg i gemenskapen. Men för att nå den vägen så behöver jag en hjälpande hand. Det var därför jag till en början tog upp det där med Jobbcoacher, men det är helt meningslöst. Den hjälpande handen jag behöver finns tyvärr inte inom den marknadsplanen. Så jag antar att den sista utvägen är att prata med en psykolog och arbeta mig uppåt.
Jag har praktiserat på många ställen tidigare, men tyvärr har jag blivit utnyttjad alla gånger. De slänger ut mig en månad innan jag kan börja stämpla, för att jag inte skall få ha de möjligheterna medan jag går runt och söker nya praktiker/deltids-arbeten.
Jag blev inskriven i arbetsförmedlingens ungaF pga depression och panikångest(efter att jag gått tre månader på vanliga arbetsförmedlingen). Har inte varit inskriven sålänge men de kan hjälpa till med exempelvis att ta kontakt med arbetsgivare och de kan gå in och hjälpa till med lönebidrag tex.
Du kanske kan kolla om det finns nåt liknande i din kommun?
Citat från decepticon
Jag blev inskriven i arbetsförmedlingens ungaF pga depression och panikångest(efter att jag gått tre månader på vanliga arbetsförmedlingen). Har inte varit inskriven sålänge men de kan hjälpa till med exempelvis att ta kontakt med arbetsgivare och de kan gå in och hjälpa till med lönebidrag tex.
Du kanske kan kolla om det finns nåt liknande i din kommun?
Tack så mycket för det alternativet! Skall helt klart kolla upp det här. Tyvärr har jag ingen diagnos ställd av en psykolog, så det finns ju inga tydliga bevis på att jag faktiskt har en personlighetsstörning. Men hur fungerar det med UngaF? Behöver de en utredning innan man kan ta sig vidare?
folkhögskola, kanske?
donken anställer alltid
Det här är fan problemet hela mitt liv roterar kring.
Jag vill ha ett jobb, jag behöver ha ett jobb, men jag kan inte fungera som en normal människa i sociala sammanhang. Jag kan inte ens prata med mina föräldrar (!). Mår så djävla dåligt över min sociala inkompetens, önskar jag kunde bo i typ en koja på ett berg någonstans och aldrig någonsin behöva träffa en människa igen.
Förstår inte ens hur social kompetens kan vara så jäkla viktigt, jag söker jobb på lager och på lantbruk liksom, det är inte som att det skulle spela någon roll om jag var sur och tyst hela tiden!!
Trodde jag skulle dö av hjärtattack sist jag var på arbetsintervju. Det gick ok i början sen sa han typ; "berätta om dig själv nu" och bara stirrade på mig/förväntade sig något djävla föredrag om mitt liv. Kunde inte komma på en enda grejj att säga så jag satt där och stirrade tillbaka och skämdes ihjäl.
okej, inte särskilt hjälpsamt inlägg men eh.. jag vet hur det känns! Men jag har tyvärr ingen bra lösning :(
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet