Skolan, hur går det?

har fått två A och ett C i historian, alltså gick det rätt bra, samma sak i kemin och i biologin, allting började lösa sig liksom, nu har jag fått ett E, två F och ett D.
Allting börjar skita sig igen typ, såhär blir det varje gång det börjar gå bra för mig i någonting hahah

Min skoltid har varit väldigt intressant. Mina bästa stunder i livet har varit i skolsammanhang.

Jag tycker själv att det har gått bra. Har alltid älskat skola och plugg.
På mellanstadiet var lärarna oroliga. Jag låg långt under målen i kärnämnena. Minns att min klassföreståndare varnade mina föräldrar om att jag nog inte kommer komma in på gymnasiet, redan i femman!
Jag och typ fem pers från klassen blev kallade till en tant som gjorde nåt slags IQ-test på oss. Tanten förstod inte varför jag hade blivit ditkallad, för jag klarade mig utmärkt på testet.
Gick även hos en hjälplärare på mattelektionena, men det hjälpte knappast eftersom jag var bäst/duktigast i den studiegruppen.
Problemet var inte att jag inte kunde. Problemet var att jag inte gjorde uppgifter som jag inte tyckte var intressanta nog.

I sjuan nådde jag målen i svenska, men inte i matte och engelska. Hade missat grunderna i mellanstadiet, så det var svårt att ta igen dem så sent. Dock har svenskan varit perfekt sedan start, men det syntes inte på läsförståelsetesterna eftersom jag skitit i att läsa ointressanta texter ordentligt.
I åttan och nian var jag minst godkänd i alla ämnen.

På gymnasiet fick jag mer givande uppgifter. Betygen steg därför uppåt ganska direkt. Matten var lite roligare, fast fortfarande kämpig. Engelskan var värst. Kunde fortfarande inte grunderna när jag tog studenten. På något sätt hade jag ändå klarat engelska 6. Gick ut gymnasiet med fem A:n (inklusive svenska 3), lika många B:n, många C:n, några E:n och inga F.

På universitetet lärde jag mig att räkna med procent för första gången på riktigt (vi skulle räkna ut energiprocent).
Lärde mig mer av fysiologikursen på en månad, än vad jag lärde mig om människokroppen på gymnasiet (gick vård och omsorg) under tre år.
Lärde mig engelska tack vare alla vetenskapliga artiklar man var tvungen att förstå.
Men det är först på universitetet som jag skolkat och fått underkänt i kurser. Oftast har det berott på att jag inte haft några vänner där. Har aldrig känt mig så ensam som i andra vuxnas sällskap. Jag klarar inte av allt småprat, alla falska leenden, allt vuxet fejkande. Men att inte vara en del av det sammanhanget är lika illa.

Idag är jag 22 år och vet inte vad jag ska göra. Vill ju plugga. Kan inte plugga. Vill. Vill inte. Kan. Kan inte. Och vad fan ska man jobba med??

dåligt, däckad på 1 atarx för att glömma....