Postmodernism

I den här tråden är det tänkt att vi ska diskutera postmodernism och postmodernitet. Den första frågeställningen förefaller nog för de flesta vara vad postmodernism betyder.
Såhär skriver Sven-Olov Wallenstein om ämnet i inledningen till den lilla antologin ''Vad var det postmoderna?'':

''Begreppet postmodernism har haft ett märkvärdigt öde. Under sent 80-tal användes det oftast som en paraplybeteckning för en hel serie frågeställningar av filosofisk, estetisk, sociologisk och politisk karaktär, vilka alla därefter skulle komma att utvecklas i olika riktningar. Det postmoderna föreföll för ett ögonblick kunna utgöra en möjlig konvergenspunkt, som vi idag troligen ser som illusorisk, och från vilken allt inte kunde annat än divergera. Termen kom också mycket riktigt att användas allt mindre och föll till sist i glömska - kanske för att vi helt enkelt blev postmoderna i den bemärkelsen att alla dessa frågeställningar och teorier etablerades och blev till ett normaltillstånd inom den intellektuella offentligheten, inom konstarterna och de olika formerna för reflexion inom human- och samhällsvetenskaperna. Därmed fanns inte längre ett behov att på ett polemiskt sätt avgränsa dem i termer av ett före och ett efter, utan snarare att se kontinuiteter och återkoppla till det föregående. Sådana omläsningar och omvärderingar av olika faser i den tidiga modernismen, med utgångspunkt i ett uppbrott från de senmoderna formalistiska och/eller psykologiska analysmetoderna, är också vad som skett på exempelvis litteraturens, bildkonstens och arkitekturens fält.''

Jean-François Lyotard skrev en avgörande bok på ämnet vid namn ''Det postmoderna tillståndet''. Denna tar sin utgångspunkt i det postindustriella samhället, för att diskutera vetenskapens villkor. Lyotard menar att vetenskapens hierarkiska auktoritet rasar samman i en mångfald av diskurser, och att vetenskapen inte längre har rätt att göra anspråk på den enda legitima sanningen, för alla lika. Han vänder sig emot vad han kallar Den Stora Berättelsen (eller ''metanarrationen'') som han menar att vetenskapen i sin elitism, historicitet och totalitarism representerar.

Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras genom att stämma överens med vetenskapens metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.
I denna bok uppställde han till sist en definition om postmodernismen som en skepsis mot all form av metanarration.


Den amerikanske litteraturkritikern Fredric Jameson ansåg att postmodernitet kunde förstås i marxistiska termer, mer exakt som ''senkapitalismens kulturella logik''. Om detta skrev han en bok vid samma namn.
Genom att väva in nyckelbegreppet ''postmodernitet'' och skapa en distinktion till postmodernism, där postmodernitet kom att beteckna en tid, en fas, inom kapitalismen, så kom genast frågan upp huruvida postmodernismen är den ideologiska effekten av postmoderniteten eller blott en kritik av densamma.

Detta ger lite underlag för diskussion.

Det här var ju intressant and all, men jag vill höra vad Nakwa har att säga om allt detta innan jag bestämmer mig för vad jag tycker.

ok..

Problemet du tar upp undviker man med meta-forskning och meta-analys - skitviktig vetenskapsdisciplin. Samtidigt finns det stort värde i vissa paradigm.

Mitt intryck av postmodernism är att det till stor del består av ordbajs, exkluderande ordval/lingo och svåra ord, vilka används bara för att de är svåra.

en.wikipedia.org/wiki/Sokal_affair

handlar väl snarare om att man bejakar en arbiträr potential i språket och att man försöker utveckla en begreppsapparat som funkar för att beskriva en ny tid? därför postmodernismen tillåter ett experimenterande av språk. både eftersom att man förstår att mening föregår begrepp och inte tvärtom, och att språket infinner sig i ett dialektiskt förhållande till den sociala verkligheten (till ''tid -och rumsligheten'').
invändningen ''svårt språk'' anses mer eller mindre som ett försvar av diskursernas soliditet. eller, om jag får vara lite fräck, att det skulle tyda på en total oförståelse för vad språk är.

Experimenterandet med språk är gammalt som gatan, en viktig diskurs som kanske filosofer och författare gått i täten av. Kommunikation kräver dock både precision och tydlighet, och postmodernismen är väl inte direkt känt för att vara lättbegripligt. Sokal-experimentet tycker jag, även om den inte bevisar något, sätter fingret på problemet: Inte ens en ledande postmodernistisk tidning kunde skilja vett från medvetet löjligt, tillskruvat och ogrundat svammel. Nya begrepp i all ära, men inte bara för begreppens skull.

Vad tycker du är postmodernismens största, konkreta framgång?

tillåter ett experimenterade av språk på ett sätt som bryter upp med och står i konflikt till ett tidigare sätt att behandla språk. det är därför man talar om den postmoderna språkliga vändningen.
och som jag sade tidigare, det har att göra med ett skifte i politiken. eller (och mer exakt) i kapitalismen. hela modernitetens vokabulär med dess föreställningar om stat, kön, folk, rättigheter, suveränitet, gränser osv har hamnat i kris, postmodernismens utmaning handlar alltså om att antingen förklara en kris eller – som vi inte minst ser hos tänkare som negri och badiou – att formulera ett nytt vokabulär för att politiskt bemöta en ny tid med nya språkliga förutsättningar. den postmoderna vändningen är alltså inget mindre än ett epistemologiskt skifte.
därför skulle en fråga om ''framgångar'' för postmodernismen underkännas. utmaningen är mycket större än så. det handlar om att begreppsliggöra en värld (franskans monde), att göra det är att gripa in i ontologi.

sedan skulle jag inte tala om ''en postmodernism''. precis som jag sade i inledningen är det fortfarande inte definierat, och inget jag heller tror man kan definiera så enkelt. men om man ska söka konvergenspunkter för postmodernismen står det i något så simpelt som ett fundamentalt underkännande av modernitetens kategorier (listade några ovan), och att därifrån bygga något radikalt nytt. det kan vara att formulera en estetisk karaktär (anti-design), ett lexikon för en politisk rörelse (feminismens genus), eller bara en ny nationalekonomi (new public management). dessa är med andra ord i sin partikularism en framgång i sig

av dessa skäl skulle jag inte ta sokal-exemplet på för mycket allvar. jag kan själv problematisera när det uppstår ett flum på bekostnad av klarsynthet, men att försöka ''illegitimera'' något (som om det vore i behov av ett rasion d'etre) tyder för mig bara på en generell ovilja att tänka nytt.

Nej precis, jag underkänner inte konceptet av postmodernism. Jag kritiserar det diffusa språket och flummet i postmodernistiska kretsar/lingo, vilket inte är ett isolerat fenomen. Grupper som sysslar med paradigmskiften (exempelvis dadaismen, hippie-rörelsen och beat generation) tycks ha en stor risk att präglas av liknande problem (även om de inte är en klart avgränsad rörelse eller fenomen, vilket inte exempel-grupperna är; det finns ju även en generell social strömning som skapat hippie-rörelsen, och på samma sätt har postmodernismen som strömning skapat en grupp - det underkänner inte strömningen i sig, och det betyder inte att allt i den senare kategorin är dåligt eller krångligt). Om målet är förnyad och förbättrad kommunikation är det än viktigare att vara tydlig. Sen har jag även liknande skepsis till andra fenomen; exempelvis professorer som hittar på egna ord de svårligen kan definiera, och som inte ens andra professorer förstår, är ju inte helt ovanligt inom den akademiska världen.

Ditt första stycke svarar på frågan, snarare än underkänner den. Fiskade efter något att läsa mer kring; ska ta en titt på new public management.

skulle inte säga att det är ett problem när man skapar egna ord som vid sin första anblick tycks vara ogripbara, även om den s.k upphovsmannen inte förmår bena ut den exakta betydelsen. eftersom det är just den unika egenskapen, att det är något annat – som vi tidigare inte förmått med ord beskriva, som signifierar varje ny begreppsbildning.
heidegger sa någonstans att språket inte är något vi bara bär med oss, utan något som vi lever i. att varje försök att tänka något nytt också kräver ett aktivt förhållningssätt till språket och att vi tillåter oss omvandla det.
som exempel krävde hans filosofi om ''fundamentalontologi'' nya begrepp, såsom ''inom-värdslig'', i-världen-varo'', ''till-varo'' och inte minst ''att-varo'', ''vad-varo'', ''hur-varo''.
det är viktigt att förstå att termer alltid korrelerar med en verklighet.

checka: http://www.svd.se/kultur/understrecket/enligt-heidegger-ar-det-spraket-som-talar-i-oss_7242193.svd

Nya ord och vikt vid subjektivitet är viktiga inom t.ex. narrativ terapi och systemteori som ligger mig varmt om hjärtat (Bubers koncept av jag-du, jag-det et.c.); det är inte det jag syftar på.

Vore intressant att läsa en djupare meta-analys av postmodernismens inverkan på det moderna samhället. Har du något boktips?

om jag får vara petig: vad menar du med postmodernismens inverkan på det moderna samhället? är det isåfall inte postmoderniteten du pratar om? eller menar du, likt den frågan jag ställde i inledningen, postmodernismen som postmodernitetens självreflexion?

en analys av postmoderniteten finns, med galans genomförd av fredric jameson – som jag nämnde tidigare – i ''postmodernism: or, the cultural logic of late capitalism''.
men en analys av de postmoderna estetiska, politiska och litterära rörelsernas inverkan på vår samtid vet jag inte. många skulle nog sammankoppla det med den utbredda relativismen (rent pejorativt, dvs), och hänvisar till postmodernismens ifrågasättande av sociala konventioner.