PoRno's & Kirrecore's Frågespalt
Dom märker, om jag skulle vara borta lägre än vanligt eller typ göra nåt på helgen utan att säga vad skulle dom börja fråga massor.. :/ Det är övervakning nästan 24/7 hos oss. Iaf när det gäller sånt.
Citat från Saken
Dom märker, om jag skulle vara borta lägre än vanligt eller typ göra nåt på helgen utan att säga vad skulle dom börja fråga massor.. :/ Det är övervakning nästan 24/7 hos oss. Iaf när det gäller sånt.
Hänvisa till barnkonventionen artikel 16(kortdraget): Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.
Självfallet kommer kontentan oavsett vad vi säger vara att du antingen måste prata med om det hela dem eller ignorera vad de säger. Enklast vore väl ändå att ta reda på varför de anser att du inte bör ha en pojkvän och gå vidare från den punkten. Ta hjälp av kurator på skolan eller BUP om du inte känner att du vågar hantera det på egen hand.
Om de inte har väldigt goda skäl till det och inte skärper sig finns ju alltid den eventuellt inte så önskvärda möjligheten att blanda in rättssystemet, som sannolikt skulle reagera i din favör...
Citat från Saken
Mina föräldrar låter mig inte ha en pojkvän, dom blir riktigt arga om vi ens närmar oss ämnet.. Och det skrämmer ihjäl mig.. Vad gör man? Säg inte prata med dom, för det går inte. Dom vägrar lyssna på mig, eller så blir det bara "vi säger det här för att vi bryr oss"-snacket.
Det känns ju rätt dumt att verkligen bli förbjuden att ha en pojkvän när man är 17...
Tips? Hjälp? Nånting?
Gör revolt, haha.
Citat från Saken
Mina föräldrar låter mig inte ha en pojkvän, dom blir riktigt arga om vi ens närmar oss ämnet.. Och det skrämmer ihjäl mig.. Vad gör man? Säg inte prata med dom, för det går inte. Dom vägrar lyssna på mig, eller så blir det bara "vi säger det här för att vi bryr oss"-snacket.
Det känns ju rätt dumt att verkligen bli förbjuden att ha en pojkvän när man är 17...
Tips? Hjälp? Nånting?
Hade likadant. Så jag vet vad du menar. Har de satt någon åldersgräns på det hela?
Det jag gjorde var att jag lyssnade på dem, tills den dagen jag faktiskt hittade en person jag skulle komma att falla rejält för. Och då lyssnade jag inte på dem. Men jag sa inget heller, förrän typ efter ett tag då jag slängde iväg ett "jag är kär i en kille" och efter ytterligare ett tag så "vi är typ tillsammans". Men mina föräldrar är inte omöjliga heller. Har en väninna som haft en pojkvän i fem år nu, varav fyra av dessa år bodde hon hemma. Hennes föräldrar vet inget än. Så det finns inget enkelt svar på frågan.
Svårt att tipsa här alltså för jag känner igen din situation så väl och därmed förstår jag också ungefär hur dina föräldrar är och när du säger att det inte går att prata så. Ja. Det är så illa. Men jag vet inte heller om man ska ljuga. Min vän mår väldigt dåligt av det, liksom. Kanske ändå chillaxa på den punkten, om du inte redan är kär dvs. Det känns dumt att bli förbjuden, men har du ingen på g så låt det flyta på. När du sen faktiskt blir kär och allt så, får du... återkomma. Svårt det här.
Du kan ju skita i vad de säger, men bor du hemma och så blir det ändå kaoz.
Nej dom har inte satt nån direkt åldersgräns, men just nu känns det som den skulle vara runt 20 om dom får bestämma. Grejen är att deras anledning till att jag inte får (den dom säger iaf) är att jag är för liten. Det konstiga är att dom på nästan alla andra punkter är jätte nöjda och typ "åh du är så duktig på att ta ansvar" osv osv.
Men jag vet inte om jag vågar göra nåt sånt (alltså ta kontakt med en kurator eller BUP) det känns som om dom bara skulle bli arga. Mins föräldrar är väldigt duktiga på att hålla upp skenet att allt är bra när andra är med och sen när vi är själva får jag skit för det.
Sattyg: Jag hade en pojkvän innan, som jag Verkligen tyckte om jätte mycket (hade känt honom i ca fyra år innan vi blev tsm) och allt var lugnt tills vi blev tsm, för då blev det så "svårt" att ses, krångligt osv. (han bodde en bit bort så jag kunde inte bara sticka dit heller). Så ungefär två veckor innan vi såg och två veckor efter var mina föräldrar på mig och bråkade. Jag mådde ju jätte dåligt av det så pga dom tog det slut.. Det blev verkligen kaos hemma.
Deras mål verkar va att hålla mig så långt bort ifrån en pojkvän som möjligt, så fort dom tror att det är nåt mellan mig och en kille så blir dom helt till sig (inte på nåt positivt sätt..) och så får jag knappt träffa personen.
Vet inte hur mycket av det jag skrev som hängde ihop, förlåt, är lite slut idag ._.
^
alltså? skit i vad fan dina föräldrar säger.
Ditt kärleksliv, inte deras.
Men jag kan inte bara skita i dom, tyvärr, det skulle bara göra allt värre.
Citat från Saken
Vet inte hur mycket av det jag skrev som hängde ihop, förlåt, är lite slut idag ._.
Citerar: Hänvisa till barnkonventionen artikel 16(kortdraget): Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.
Är du villig att kämpa så slår du till på den här punkten. Om de inte lyssnar, så går du till BUP, BRIS eller så vidare. Annars fyller du ju 18 inom en snar framtid, och har då rätten att själv bestämma.
Jag försökte en gång innan, men det knäckte mig ordentligt, jag vet inte om jag kan ta den striden igen.
Men vad kan BUP och BRIS göra egentligen?
Tyvärr kommer inte faktumet att jag är 18 ändra något sålänge jag bor hemma..
Citat från Saken
Jag försökte en gång innan, men det knäckte mig ordentligt, jag vet inte om jag kan ta den striden igen.
Men vad kan BUP och BRIS göra egentligen?
Tyvärr kommer inte faktumet att jag är 18 ändra något sålänge jag bor hemma..
BUP kan hjälpa dig att medla med dina föräldrar, de kan även hjälpa dig genom att visa att det är dina föräldrar som agerar fel och inte du samt med att sätta lagmässig press på dina föräldrar.
Bris kan till stor del det samma.
Återigen, du har två möjliga lösningar om du är ute efter att lösa det.
1. ignorera dem, med alla eventuella konsekvenser som uppstår av det.
2. Prata med dem på något sätt om det hela, förslagsvis med hjälp från utomstående part. BUP har i det läget fördelen att de kan följa upp det efter hand mycket effektivare än BRIS. Utnyttja att Sverige genom ratifikation av barnkonventionen är bundet att följa den.
Det finns ingen alternativ lösning som magiskt kommer ordna allting utan att du konfronterar dem eller skiter i vad de säger förutom eventuellt om du flyttar ut vilket i sig är det samma som att skita i deras åsikt...
Många killar skulle inte se det här som ett problem, men de senaste tre tjejerna jag kommit nära har dragit sig från och lagt fram förslag att vara kk istället. Typ "jag är rädd för att bli sårad" eller "jag har inte tid för ett förhållande". Vilket jag vet är bullshit men det hör inte till.
Skulle aldrig vara eller ha kk av olika personliga anledningar jag inte tänker gå in på, jag vet inte riktigt hur jag närmar mig någon men jag gör det säkert inte "rätt". Någon som har en teori om varför detta händer? Eller bara sammanträffande?
^
förmodligen så har du bara träffat fel tjejer, försök träffa en annan typ av tjejer kanske?
Citat från No_F_In_Luck
Det är svårt att ha en teori om det när, ja. Man varken känner dig eller tjejerna du träffat. Men jag tror också det är sammanträffande. Tror det är väldigt svårt att överhuvudtaget hitta någon som man klickar med och som vill samma sak som en själv.
Individer är olika, tror inte det finns ett rätt sätt att närma sig på. Bara man inte gör det i en mörk gränd bakifrån liksom. Var öppen, lättsam, inte för påträngande men ändå omtänksam. Det ger en bra grund att lära känna någon på tror jag. Är man för seriös för snabbt tenderar personer att dra sig ur. Så man kan ju chilla på bröllopssnacket och namn till barnen. Inte för att jag tror att du har gjort så, men ändå. Ett problem är också att man börjar tänka för långt fram och detta kan den andra personen slaka på.
Eller så, är de djupgående känslorna inte ömsesidiga, tyvärr.
Du har helt enkelt haft lite otur, skulle jag tippa på. Tror det är väldigt vanligt förekommande.
Tack för svaren. Guess I'll keep my head up. ^^
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet