Min roman "Ur en sjuk clowns tankar"
Hej!
Tänkte bara om det fanns någon/några här som var intresserade av romaner/noveller/att läsa?
Jag har skrivit ungefär tre sidor (började med den imorse) om hur en liten pojke blir clown på en circus och hur hans liv blir lite snetrippat. En skräck, alltså.
Ifall nån är intresserad av att läsa en snutt av den äre bara att säga till i denna tråden? För jag kan lägga upp snuttar allteftersom som en rolig sak. Men är det ingen som vill läsa så är det bara att låsa tråden :)
Har bara visat romanen en kompis som faktiskt gillade den, ifall jag publicerar den när den är klar kanske det blir något.
hur ändrar man trådnamnet? annars ska de stå COPYRIGHT med stora bokstäver!
här kommer första snutten då :)
Hon ger ifrån sig det högsta skri jag någonsin hört. Det ekar över hela skogen, där jag jagat in henne.
"Gnade!" bad hon på mitt språk. "Gnade, Jockum..." svarta tårar rann ner för hennes kinder.
Jag tog ett hårt strypgrepp om hennes hals och hon började kippa efter andan.
Min hjärna och mitt inre skrek nej, släpp henne! medan kroppen stretade emot.
Jag höjde långsamt kniven...
Många skulle anse det som en sjuk fetisch. Men jag har aldrig frågat någon, så jag vet inte. Det finns säkert många där ute som är som jag, och så finns det de som är rädda för allt som inte är normalt.
Men jag kan tyvärr bara skylla på en människa för allt det här
Eller tacka, kanske är det rätta ordet?
Jag ser henne ligga där på den mjuka mossan med blodet rinnande ur mungipan, sådär som det gjorde första gången jag älskade med henne.
Jag ser på mina händer ett ögonblick och får för mig att jag har gjort något alldeles extremt fel.
Men det får mig att tänka, har jag verkligen det? Var det inte det här jag var ute efter?
Och med ens insåg jag att allt var över, att jag kommit till slutet av mitt mål. Och mitt tomma hål var inte tillfredsställt, vad mer begär det av mig?
Citat från MiAOUWs
Hon ger ifrån sig det högsta skri jag någonsin hört. Det ekar över hela skogen som jag jagat in henne i.
"Gnade!" bad hon på mitt språk. "Gnade, Jockum..." svarta tårar rann ner för hennes kinder.
Jag tog ett hårt strypgrepp om hennes hals och hon började kippa efter andan.
Min hjärna och mitt inre skrek:
"nej, släpp henne!" Medan kroppen stretade emot.
Jag höjde långsamt kniven...
Många skulle anse det som en sjuk fetisch. Men jag har aldrig frågat någon, så jag vet inte.
Det finns säkert många där ute som är som jag. Det finns även de som är rädda för allt som inte är normalt.
Men jag kan tyvärr bara skylla på en människa för allt det här Eller tacka, kanske är det rätta ordet?
Jag ser henne ligga där på den mjuka mossan med blodet rinnande ur mungipan, sådär som det gjorde första gången jag älskade med henne.
Jag ser på mina händer ett ögonblick och får för mig att jag har gjort något mycket fel.
Men det får mig att tänka.
Har jag verkligen det? Var det inte det här jag var ute efter?
Och med ens insåg jag att allt var över, att jag kommit till slutet av mitt mål.
Men mitt tomma hål var inte tillfredsställt, vad mer begär det av mig?
Har rättat lite *petig*
Men bra story :]
ahha vad ändrade du? egentligen skulle det där som du fixade med "" vara uppåträtt istället för kursivt :P glömde ändra det här bara.
Citat från fEtthan
Citat från MiAOUWs
Hon ger ifrån sig det högsta skri jag någonsin hört. Det ekar över hela skogen som jag jagat in henne i.
"Gnade!" bad hon på mitt språk. "Gnade, Jockum..." svarta tårar rann ner för hennes kinder.
Jag tog ett hårt strypgrepp om hennes hals och hon började kippa efter andan.
Min hjärna och mitt inre skrek:
"nej, släpp henne!" Medan kroppen stretade emot.
Jag höjde långsamt kniven...
Många skulle anse det som en sjuk fetisch. Men jag har aldrig frågat någon, så jag vet inte.
Det finns säkert många där ute som är som jag. Det finns även de som är rädda för allt som inte är normalt.
Men jag kan tyvärr bara skylla på en människa för allt det här Eller tacka, kanske är det rätta ordet?
Jag ser henne ligga där på den mjuka mossan med blodet rinnande ur mungipan, sådär som det gjorde första gången jag älskade med henne.
Jag ser på mina händer ett ögonblick och får för mig att jag har gjort något mycket fel.
Men det får mig att tänka.
Har jag verkligen det? Var det inte det här jag var ute efter?
Och med ens insåg jag att allt var över, att jag kommit till slutet av mitt mål.
Men mitt tomma hål var inte tillfredsställt, vad mer begär det av mig?
Har rättat lite *petig*
Men bra story :]
ahha vad ändrade du? egentligen skulle det där som du fixade med "" vara uppåträtt istället för kursivt :P glömde ändra det här bara. tack :)
--------------------------------------------------------------------------
den andra snutten blev lite längre för dom som vill läsa :)
Lada Elena Elizaveta Brusnikova. Den kvinnan kunde sina grejer
Hon var akrobat på Circus Fabulosa, tillsammans med tio andra akrobater, och de alla var lika skickliga och smidiga som Lada.
Nu handlar det inte bara om Lada, det handlar om ett tjugotal, kanske trettiotal andra människor som fick samma öde som henne, vackra Lada.
Henne tog jag sist.
Så nu ska jag berätta hela min historia, från början hade jag tänkt. För trettiofyra år sen när jag bara var nio år.
Min far, Albert Von Wolfferlischten var ivrig med att ge mig ett jobb på cirkusen, han ville att jag skulle bli hans efterträdare
nu när han låg i lunginflammation och så.
Min far arbetade med hästarna, gjorde konster osv.
Direktören kunde gladeligen ge mig ett jobb på cirkusen, men tyvärr inte som hästdressör.
Min son, du kommer att få ett värdigt jobb, du kommer att bli akrobat! väste min pappa där han låg i sängen med hopbitna tänder.
Även fast han lät arg var han aldrig det, bara utmattad och sjuk.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur han såg ut, men tänker jag riktigt noga kan jag påminna mig om en brun mustasch, stora armar och slank kropp.
Samma dag cyklade jag till cirkusen för att tala med direktören.
Kleine heuschrecke! välkomnade han mig med. (Lilla Gräshoppa på tyska) sen talade han engelska. Kom så får vi se vad ditt arbete är.
Jag förstod engelska ganska bra eftersom pappa hade lärt mig det ända sen jag var jätteliten, men jag var sämre på att prata.
Klä på dig han höll fram ett par färgglada, jättestora klädnader som jag tog emot och vecklade ut.
Mina ögon lyste till.
Får jag bli clown? sa jag och skrattade lite. En clown, pappa kommer bli så stolt. Clowner var ju verkligen vad cirkusen handlade om! Förutom hästarna, såklart.
Vad bra att du uppskattar det, men tyvärr var clown det ända som fanns kvar att bli
"Tack så mycket."
Efter den hårda träningen med att jonglera och göra klumpiga saker som att ramla över de andra clownerna och bli jagad utav pudlarna, cyklade jag hem till min mor och sjuke far.
Eftersom det var mörkt ute, det hade regnat hela dagen och det var långt in på den senaste timmen, öppnade jag dörren försiktigt och stängde den ljudlöst, ifall min far skulle sova.
Men så hörde jag honom tala till min mor inifrån köket där han låg i soffan.
"Pojken borde ha kommit hem nu" sa han, och han lät inte gladare än han brukade. "Det är sent, och jag hoppas han kommer hem med goda nyheter."
"Han är säkert akrobat, ska du se. Direktör George Clocksworth ger inte pojken ett mindre värdigare jobb som clown i varje fall. Han känner dig, och du är en av de bästa här i England. Te?"
Men tänk om han inte blir akrobat? Du vet ju att han är ganska slö i skallen och han gör inte så bra ifrån sig i skolan
men resten av hans ord dränktes av hans hostningar och harklingar.
Det pirrade till i min mage, jag stannade mitt i ett steg för att precis inte synas i dörröppningen. Vad skulle jag göra? Clown var ju precis det jag fick som yrke, och min far... Vad skulle han säga? Han skulle bli så besviken, jag som ville göra honom stolt.
Jag gick på tå tillbaka till dörren, öppnade den och stängde lite hårdare så de skulle höra att jag var hemma.
"Här är han nu!" ropade min mor glatt från köket och på bara några sekunder svämmades jag över med kyssar. "Vet du vad klockan är?"
"Det var mycket hård träning." log jag mot henne. "Pappa!" jag försökte låta så glad jag kunde och sprang in i köket. "Jag blev en akrobat!"
Citat från MyWounds
Citat från fEtthan
Citat från MyWounds
Det var bra.^^
tacka tacka :) finns lite till ifall du vill höra resten?
Ja, är det fortsättningen på andra snutten?
ja eller, eller månad senare, jag tänkte blicka igenom hans barndom ganska snabbt sen när han blir äldre ska jag skriva mer dag för dag-aktigt och så (=
sista biten jag hunnit skriva än så länge!
En månad senare dog han.
Han fick aldrig reda på att jag var clown, mor visste om det, ända sen andra dagen på cirkusen, men hon lovade att inget berätta.
Nu var det jag som försörjde oss, mor och mig. Hon låg mest i kökssoffan och kramade om kudden som min far hade vilat sitt huvud på de veckorna han varit dödligt sjuk.
Jag lagade maten och städade, jag matade hönsen och plockade äggen, det var jag som skötte allt hemma. Mor låg bara på kökssoffan, blev matad och vaggad till sömns.
Tre veckor efter far, dog även min mor och jag fick bo på cirkusen, i en sådan där liten vagn, tillsammans med en annan pojke som också jobbade där.
Han hette Anton Sikharulidze, var fjorton år och kom från Omsk i Ryssland, men kunde inte särskilt mycket ryska därför att han bott på den engelska cirkusen sen har var två år. Men vi fick tala engelska med varandra ändå, eftersom jag själv är från Tyskland. Ibland ville inte Anton tala med mig alls, han blev lätt på dåligt humör, och ville sällan leka med mig.
Jag är för gammal för att leka brukade han säga och gav mig en snyting vartefter han lade sig i sin säng och läste en tidning med nakna damer på framsidan. Ska du stirra kan du gå till tjejvagnen, där bor det tre flickor som gärna skulle vilja ha en pojke i sitt gäng!
Jag tog alltid Antons varningar på allvar, men gick inte till flickornas vagn, utan tog en promenad till djuren istället.
Det fanns en speciell häst som stod i sin box och brukade brumma lite mjukt när jag kom nära. Han var en mörkbrun vallack och hette Light Beauty. Jag hade frågat ägaren till Light varför han hette så, och det var för att han var ljusare när han var en fölunge.
Min första födelsedag bland cirkusfolket, när jag fyllde tio år, var inte speciell alls. Ingen visste om att jag fyllde år.
Jag lärde känna flickorna lite mer, de var mycket snällare än Anton och en av dem hette Lada, hon var fyra år äldre än mig, ett år yngre än min rumskompis.
Jag fick min första kyss av henne när jag var tretton, och hon var sjutton.
Och efter en föreställning, när vi hade varit i London för första gången på flera år, när jag var fjorton, ville Lada till och med att jag skulle följa med in till hennes vagn, utan hennes väninnor.
Jag vaknade halv fem på morgonen och skulle hjälpa besättningen med att rigga upp cirkustältet, städa runt om på området och repetera en sista gång innan föreställningen, som skulle börja klockan två, engelsk tid.
När solen stod högt uppe, precis ovanför tältets höga topp, var det dags för frukost. Jag fick äta precis vad jag ville, och hur mycket jag ville, för jag var en clown, och ingen akrobat som behövde hålla formen.
Lada och Anton däremot, som jag kände bäst av alla, åt nästan ingenting, men Anton klagade inte. Lada var lite mer nere, och nervös.
Kleine heuschrecke! Kom, fort! direktören George Clocksworth vinkade in mig vid sidan av tigerburarna. Han hade på sig sin absolut finaste dräkt, den röda, med paljetter och en hög svart krage. När är din femtonde födelsedag? undrade han med en hand på min axel.
Den tjugoandra juni, sir svarade jag med betydligt mycket bättre engelska än innan jag började på cirkusen.
Mycket bra, heuschrecke, mycket bra. Vad önskar du dig mest av allt i hela världen på din femtonårsdag?
Jag, sir? undrade jag med det välkända pirret i magen av lycka, så hade det känts när Lada kysste mig för första gången på kinden. Jag önskar mig en häst mest av allt, Mr. Clocksworth. En likadan som Light Beauty. men jag visste att jag aldrig skulle få en sån fin present.
En häst säger du, heuschrecke? Vad skulle du säga ifall
jag sa att du skulle få uppträda med en av unghästarna på cirkusen den trettonde september i New Hampshire?
Mitt hjärta tog ett skutt och jag kunde inget annat än att le.
När börjar vi träna? gav jag som svar.
Direktören skrockade faderligt och ruskade om mitt bruna hår.
Du kommer klara dig långt, Jockum. Håll humöret uppe! Se så, iväg med dig och repetera nu!
nu får ni säga vad ni tycker, ska jag fortsätta och publicera eller ska jag lägga den åt sidan och fortsätta på nån av dom andra som är lite längre ;D
Du ska nog vara lite försiktig med att publicera texter på nätet o.o Mamma brukar i alla fall säga att någon kan sno det och säga att den har skrivit det.
Citat från MiAOUWs
Lada Elena Elizaveta Brusnikova, den kvinnan kunde sina grejer
Hon var akrobat på Circus Fabulosa tillsammans med tio andra akrobater, och de alla var lika skickliga och smidiga som Lada.
Nu handlar det inte bara om Lada, det handlar om ett tjugotal, kanske trettiotal andra människor som fick samma öde som henne, vackra Lada.
Henne tog jag sist.
Så nu ska jag berätta hela min historia från början hade jag tänkt.
Det började för trettiofyra år sedan när jag bara var nio år.
Min far, Albert Von Wolfferlischten var ivrig med att ge mig ett jobb på cirkusen, han ville att jag skulle bli hans efterträdare nu när han låg i lunginflammation och så.
Min far arbetade med hästarna, gjorde konster o.s.v.
Direktören kunde gladeligen ge mig ett jobb på cirkusen, men tyvärr inte som hästdressör.
Min son, du kommer att få ett värdigt jobb, du kommer att bli akrobat! väste min pappa där han låg i sängen med hopbitna tänder.
Även fast han lät arg var han aldrig det, bara utmattad och sjuk.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur han såg ut, men tänker jag riktigt noga kan jag komma ihåg en brun mustasch, stora armar och slank kropp.
Samma dag cyklade jag till cirkusen för att tala med direktören.
Kleine heuschrecke! välkomnade han mig med. (Kleine heuschrecke är tyska, och betyder lilla gräshoppan) Sedan talade han engelska.
Kom så får vi se vad ditt arbete är. Sa han.
Jag förstod engelska ganska bra eftersom pappa hade lärt mig det sedan jag var jätteliten, men jag var sämre på att prata.
Klä på dig Sa han och höll fram ett par färgglada, jättestora klädnader som jag tog emot och vecklade ut.
Mina ögon lyste till.
Får jag bli clown? Frågade jag och skrattade lite.
En clown, pappa kommer bli så stolt. Clowner var ju verkligen vad cirkusen handlade om! (Förutom hästarna, såklart)
Vad bra att du uppskattar det, men tyvärr var clown det ända jobbet som fanns kvar
"Tack så mycket." Svarade jag.
Efter den hårda träningen med att jonglera och göra klumpiga saker som att ramla över de andra clownerna och bli jagad utav pudlarna, cyklade jag hem till min mor och sjuke far.
Det hade regnat hela dagen och det var långt in på den senaste timmen.
Eftersom det mörkt ute öppnade jag dörren försiktigt och stängde den ljudlöst, ifall min far skulle sova.
Men så hörde jag honom tala till min mor inifrån köket där han låg i soffan.
"Pojken borde ha kommit hem nu" sa han, och han lät inte gladare än han brukade.
"Det är sent, och jag hoppas han kommer hem med goda nyheter."
"Han är säkert akrobat, ska du se. Direktör George Clocksworth ger inte pojken ett mindre värdigare jobb som clown i varje fall. Han känner dig, och du är en av de bästa här i England. Te?"
Men tänk om han inte blir akrobat? Du vet ju att han är ganska slö i skallen och han gör inte så bra ifrån sig i skolan
Resten av hans ord dränktes av hans hostningar och harklingar.
Det pirrade till i min mage och jag stannade mitt i ett steg för att precis inte synas i dörröppningen.
Vad skulle jag göra? Clown var ju precis det jag fick som yrke, och min far... Vad skulle han säga?
Han skulle bli så besviken, jag som ville göra honom stolt.
Jag gick på tå tillbaka till dörren, öppnade den och stängde lite hårdare så de skulle höra att jag var hemma.
"Här är han nu!" ropade min mor glatt från köket och på bara några sekunder översvämmades jag med kyssar.
"Vet du vad klockan är?" Frågade min mor.
"Det var mycket hård träning." log jag mot henne.
"Pappa!"
jag försökte låta så glad jag kunde och sprang in i köket.
"Jag blev en akrobat!"
--
flåt (a)
sen måste man inte skriva sedan och tex något kan man skriva nåt :) han berättar liksom, till oss, och man uttalar inte sedan, man säger ju sen. sen det andra.. jaja de är lugnt :P
Citat från Kuroi
Du ska nog vara lite försiktig med att publicera texter på nätet o.o Mamma brukar i alla fall säga att någon kan sno det och säga att den har skrivit det.
men eftersom jag har orginalet på min dator och liksom datumet när jag gjorde den och den andra inte kommer ha det så tror jag nog att min roman är säker :) plus att den är ju inte så bra, så jag tror inte att nån vill sno den ändå
Tycker den verkar intressant :) Kämpa på med att göra klart den ^^
du asså hade jag varit du hade jag inte lagt upp det här, vem som helst kan sno storryn ju.. eller bara copiera rakt av :S
Citat från DiAH
Citat från CupidoWhore
du asså hade jag varit du hade jag inte lagt upp det här, vem som helst kan sno storryn ju.. eller bara copiera rakt av :S
Ja precis! Du kan åtminstone sätta ett (C) tecken i slutet eller nåt xD Då kan du iaf anmäla folk som snor.
smart idé ;)
tyckte de kändes som man läste en roman som var skriven av en proffisionell ( eller hur de stavas ) författare när jag läste den. (=
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet