Filosofi!

Rent hormonellt så lägger sig förälskelse efter ungefär 2 år (det här är hörsägen förresten, min biologilärare har sagt detta, jag anser dock att han är en säker källa).

Jag påstår självklart inte att kärlek är ett ämne som vi förstår fullt ut utan det är fortfarande okänt område som man inte förstår sig på (likt mycket annat med oss människor), följande info är ganska ny forskning, än en gång, enligt läraren!

Förälskelse-fasen.
Ökning av Dopamin, fenyletylamin, Noradrenalin och en sänkning i serotonin.
Förälskelse tappar i sin styrka och höjningar i Dopamin, fenyletylamin, noradrenalin och sänkningen i serotonin till vanliga nivåer. Då drar något som heter kittningsfasen igång.

Kittningsfasen.
Man fäster sig vid någon.
Oxytocin
ADH
I kittningsfasen höjs nivån av de ovanstående hormonerna.
Dessa två hormoner ger trygghet och gemenskap, eller i alla fall känslan av det.

Förövrigt är det trassligt att diskutera människor ur ett evolutionärt perspektiv då vi inte är "långt" ifrån att kontrollera vår egen evolution biologiskt, även om fortplantningsteorin är föråldrar så är den fortfarande "aktiv", på precis samma sätt som vår stress-respons är likadan som den var när stress var till för att kunna klättra snabbt upp i ett träd när en varg eller ett lejon försökte äta upp dig. Nu fungerar inte stress likadant, vi har gått ifrån att ha den kortsiktigt i överlevnadssyfte till att ha kvar samma funktion fast att den aktiveras av andra anledningar såsom prestationsångest och sideffekten på de hormonutsöndringar associerade med stress är endast positiva kortsiktigt och de förhöjda kortisolhalterna som kommer efter den initiala effektivitetsökningen är destruktiva på lång sikt.

Faktum är att jag nog ska börja studera biomedicin till hösten, haha! Men ja, jag påstår att vi alla är drivna av våra biologiska behov som påverkas av vad vi intalar oss själva utifrån socialt-stimuli.
Jag är träningsnarkoman, något jag inte kan sluta med -MÅSTE TRÄNA-, men jag har gått ifrån att vara en fet soffliggare till detta, alltså jag har av sociala och psykologiska anledningar, ren "mental styrka" (Vilja - vilka fler djur har detta?!), börjat träna och utifrån detta blivit beroende av de positiva biologiska (hormonella) aspekterna av detta.

Precis som att man blir nöjd av att lära sig av att läsa valfri bok så kan behovet av att lära sig även där också bli ett beroende då kroppen vänjer sig vid de goda effekterna av att göra något som tillfredställer individen.

^
Yo, tänker vara så kass att inte fortsätta diskussionen för att jag är sämst i huvudet just nu. Dessutom så säger vi egentligen inte emot varandra. Bara lägger tyngd på lite olika grejz.

Tänkte passa på att länka en debattartikel på DN. Vet ej hur relevant EGENTLIGEN, men skriven av en professor i praktisk filosofi såatteh.

http://www.dn.se/debatt/lat-oss-bejaka-maktens-overvakning-av-vara-liv/

Om hur vi hanterar ett ständigt växande övervakningssamhälle: kräva samma öppenhet från makthavarna. Edward Snowden är vår förebild!

^tycker inte vi ska behöva utsättas för systematisk övervakning på det sättet alls. skulle aldrig 'bejaka' ngt sånt

Självbedrägeri som en process över tid.

Det här med att bedra sig själv intentionally. Omöjligt säger vissa p.g.a. 1) en person kan ej ha the belief att p och icke-p samtidigt och 2) en person kan inte set about att bedra sig själv och lyckas med det eftersom hon har full access till vad hon håller på med; vara the deceiver och the deceived? Knappast. OBS! Dessa är formade som paradoxer snarare än argument. Så ignorera formulering om "kan inte".

Här vill jag fokusera på 2), eftersom 1) är svagt som argument. Ett möjligt svar på 2) i form av ett exempel:

Person A är väldigt glömsk, och vet om att hon är det. Hon skriver dagbok varje kväll för att komma ihåg shit hon haft för sig och vad för person hon är osv. En kväll bestämmer hon sig för att lura sig själv, eller snarare sitt framtida jag: genom att skriva något i dagboken som hon vet inte stämmer, antingen en händelse eller något om sin karaktär, som exempelvis att hon är väldigt generös eller att hon hade alla rätt på ett prov eller något. Sagt och gjort, några år senare när allt är glömt och förlåtet hittar hon dagboken i en gammal låda på vinden. Hon läser skiten och blir superglad och stolt över att påminnas om hur generös hon var eller att hon hade haft alla rätt på det där provet osv. Thus, she deceives herself.

Men. Har hon verkligen bedragit sig själv?
En kan väl säga ja. Men jag är så jävla kluven här alltså. Varför spelar gamla intentioner någon roll ens? Och om hon faktiskt glömt dessa också. När hon glömmer allt detta vill jag väl hävda att intentionerna försvinner och försvinner intentionerna så är hon inte in the business att lura sig själv längre och DÅ kommer allt som sedan händer - att hon läser dagboken och luras att tro trevligheter om sig själv som inte är sanna - bara vara, RÅKAD självbedrägeri. Hon råkar bara bedra sig själv. Och frågan är om det ens ÄR "hon" som råkar göra detta, kanske snarare råkade. Nej, utan det blir i så fall "hon" som är i imperfekt och "råkar" presens, för råkandet händer nu medan "hon" i "hon råkar bedra sig själv" var ju hon-i-dåtiden. Inte hon-nu för hon-nu har ingen jävla aning eller intention om att lura sig själv. Så då är det ju nästan som att det är interpersonell bedrägeri, men inte riktigt för det är samma men ändå inte. Och precis här inser jag att jag bör lägga fokus på personlig identitet. NEJ.

Fan inte särskilt övertygande nej. Dessutom, hur jävla vanliga är såna här fall egentligen? Nä.

Varje gång nån skriver nånting så blire ju en hel fucking roman. Chilla förfaen!

vad vill du att man ska skriva då?
“va e menningen me livet? :P”
“d e å skappa sig en egen mening tkr ja xD”

hellre romaner i denna tråden

PS. på mitt inlägg om självbedrägeri...

Det blir inget hon-imperfekt i "hon råkar bedra sig själv", utan också hon-presens. För hon-imperfekt hade ju inte råkat bedra sig själv, hon gjorde det med flit. Så den som bedrog hon-presens med flit var hon-imperfekt, medan den som råkade bedra hon-presens var hon-presens. Thus är jag benägen att tänka mig att, det inte handlar om intentionell självbedrägeri i ett sånt här fall... för jag ser intentioner (sådana som en är moraliskt ansvarig för (antar att moraliskt ansvar är möjligt for sake of debate)) som något mer kontrollerade; att göra något med en intention är att göra det knowingly. OCH jag tycker tidsaspekten är viktig här också.

Här ett exempel för att visa varför tidsaspekten och vetskapen är viktig.

A vill döda B och fixar en dödlig fälla ute i skogen. Planen är att A ska försöka få med B på någon friluftsaktivitet och leda B till fällan, som är konstruerad så att B faller till sin död. Okej. Så det börjar regna och snöa och hagla och A behöver skjuta upp planerna ett tag och under detta tag slutar A vilja döda B, och de blir bundisar (de behöver inte bli bundisar för att parallellen ska fungera). A's tidigare intentioner är som bortblåsta och faller i glömska, och med dessa även fällan. En härlig dag fem år senare vill A ut och campa med sin vän, som gladeligen accepterar. Och i skogen faller B i fällan och dör.

Så. Kan det hävdas att A dödade B intentionellt här? Eller råkade bara döda? Råkade döda intentionellt låter ju tämligen flummigt, även för filosofi... och ska gamla intentioner jaga en resten av livet?
Känner som så att, det inte var intentionellt i någon relevant bemärkelse i alla fall. Bermúdez you are going DOWN.

PS2. Hehe. ALLTSÅ, det blir såhär när det kommer ner till detaljer och detaljer är viktiga. Apropå romaner. Det är trots allt filosofi det handlar om.

MVH
//

Yo.

En blogg driven av en filosofipolare till mig (och hans filosofipolare). Om filosofi och sånt trevligt. Mest metaetik och metafilosofi. Checka.

http://www.qualia.se/

Hej igen.

Har en väldigt intressant artikel att dela med mig av, lite av en "must read" i filosofin. Det är Thomas Nagels "What Is It Like To Be a Bat?" (1974), som behandlar medvetandefilosofi. Genom att fråga sig och försöka svara på hur det är att vara en fladdermus vill han peka på medvetandet som något mer än (objektivt observerbara) hjärnaktiviteter; en i hög grad subjektiv erfarenhet. Om relationen mellan mind och brain. Subjektivt/objektivt. Osv. Spana in!

http://organizations.utep.edu/portals/1475/nagel_bat.pdf

Tänkte roa mig med att posta stiliga filosofer. JO DE FINNS FAKTISKT.

Låt mig presentera:

Robert Nozick



Aristoteles



Simone de Beauvoir



Albert Camus



... sen blev det svårt.

Nietzche föfan!

Citat från CharlesKattmat

föraktet i blicken <3<3

^
Haha, galen!

Vidare: tänkte dela med mig av en PDF som egentligen är en bok som heter The Crack in the Cosmic Egg: New Constructs of Mind and Reality av Joseph Chilton Pearce. Nu är nog detta inte riktigt filosofi, månne, men jag tycker den kan passa här ändå.

Inledningen ger en bra bild av vad den handlar om:

"There is a relationship between what we think is out there in the world and what we experience as being out there. There is a way in which the energy of thought and the energy of matter modify each other and interrelate. A kind of rough mirroring takes place between our mind and our reality. We cannot stand outside the mirroring process and examine it, though, for we are the process, to an unknowable extent. Any technique we might use to 'look objectively' at our reality becomes a part of the event in question. We are an indeterminately large part of the function that shapes the reality from which we do our looking. Our looking enters as one of the determinants in the reality event that we see.

[...]

We used to believe that our perceptions, our seeing, hearing, feeling and so on, were reactions to active impingements on them by the 'world out there.' We thought our perceptions then sent these outside messages to the brain where we put together a reasonable facsimile of what was out there. We know now that our concepts, our notions or basic assumptions, actively direct our percepts. We see, feel and hear according to what Bruner calls a 'selective program of the mind.' Our mind directs our sensory apparatus every bit as much as our sensory apparatus informs the mind."

Osv. Skitspännande!

Varsågoda:

http://selfdefinition.org/psychology/Joseph%20Chilton%20Pearce%20-%20The%20Crack%20in%20The%20Cosmic%20Egg.pdf

På tal om stiliga filosofer.... och med risk för att vara ett creep.

Min professor från en gång i tiden (och förhoppningsvis i framtiden igen) är mäktigt jävla stilig.





Ah.