Er relation med föräldrarna?

Står båda mina föräldrar oerhört nära men på helt olika sätt. Min pappa och jag förstår varandra helt och hållet utan att tala om vad vi tänker och tycker just eftersom vi är så himla lika varandra, rent utav kopior. Med mamma är det mer kommunikation för att vi ska kunna förhålla oss till varandra men det går lika bra det.

Bråkar aldrig med någon av dem, är någon sur så är det dem som är griniga på mig. Mamma sa en gång "varför kan du aldrig vara arg tillbaka trots att jag är dum mot dig? Varför kan du inte bara skrika åt mig? Jag gillar inte att du ska vara den mogna av oss..." Haha, säger som en hel del om i varje fall min relation med henne.

Nä, men... jag älskar mina föräldrar. Dem är otroligt fina på sina egna speciella sätt. Mamma är den känslosamma och givmilda och pappa är den som är lite mer laidback och ser ut att vara jordens hårding, dock ned ett hjärta större än alltför mångas!

Den är skitbra. Är en sån där tursam jävel som fick föräldrar som faktiskt känns som att de är menade att vara föräldrar.

asdålig med betoning på as

Jag har en fantastiskt bra relation till mina föräldrar och jag har dom att tacka för mycket i livet. Jag har inte haft något vidare lyckosamt liv. Speciellt på den sociala biten. Men en sak jag haft tur med är min familj som älskar mig gränslöst. Det är jag väldigt tacksam över.

När jag var liten älskade jag min pappa mer än något annat på jorden.
När mina föräldrar skilde sig skyllde jag på mamma, men jag gillade henne ändå.
När jag vart tonåring började mitt hat för pappa växa och jag förstod mamma mer och mer.
Jag slutade tycka om mina föräldrar (vanligt för tonåringar) och jag flyttade till Finland när jag var 17 så jag hade ingen chans att vara med dom.
Sen jag flyttade hemifrån har jag haft dålig kontakt med mina föräldrar även fast vi bor 15min gångavstånd ifrån varandra.
Nu känner jag bara att jag vill vara med mina föräldrar för att jag älskar dom men gör aldrig tid för det.

Sen har det ju hänt en massa saker i mitt liv som mina päron vet om så jag kan prata med dom om exakt vad som helst c:

Har en underbar mamma och vi är väldigt lika, kan prata om allt möjligt och vara rakt på ärliga om i stort sett allt. Döskön gumma dedär må jag säga.

Farsan är relationen till mindre bra, har historiskt sett underminerat mitt självförtroende något så extremt genom konstant hackande om allt möjligt jag (samt min mamma) gör fel etc. samt har han aggressionsproblem, mindrevärdeskomplex, är rasistisk och trans- homofobisk. Har inga gemensamma intressen med han och har ingen större motivation till att faktiskt få en bra relation till honom, även om han i 10% av fallen kan ha en fin sida.

ingen kontakt med min såkallade "pappa" öht, träffar honom aldrig heller. skönt det.nöjd. fast har då.ingen pappa isf men överlever ju.

min mamma är bäst trots våra brister osv.
blir alltid sams igen, hon är den som förstår.mig mest inom vissa områden mer än vad andrs gör, inte alla områden då.men vissa. Älskar henne, skulle aldrig klara mig utan henne.

fettdåligt :))))

Den är sämst.
Mamma - död
Pappa - ingen kontakt med o träffar aldrig.
Hab gjorde ett DNA-test på mig förra året för ville inte försörja mig, vilket han ändå inte gör..

i love my parents & family

Har grymt bra kontakt med morsan, farsan har dock varit frånvarande sedan 7 års ålder och med all skit jag fått vetat nu på senare år om honom så vill jag helst glömma att jag ens har en pappa

jag har ingen pappa, inte i mina ögon iaf. även om hans spermie skapade mig så är han inte min pappa punkt slut.

Har väl en ganska bra relation till min mamma. Har inte pratat med min s.k. pappa sedan jag var 17 typ.

Den är bra. Bättre nu än då jag var yngre.

väldigt växlande