Distansförhållanden

Jag är nog en distansförhållande person. Hade ett distansförrhållande med en kille som bodde i Makedonijen, varade i 3 år.
------
Har nytt distansförhållande nu, Men håller mig inom sveriges gränser denna gång hah, Han bor i stockholm :) Så 5,5h tåg resa har vi mellan varandra. Visa stunder kan det va sjukt jobbigt, lixom att man inte kan träffas när man vill. Speciellt i dom stunderna någon av oss har mått dåligt och man helst av allt bara vill hålla om varandra och säga att allt kommer bli bra.

Men trots allt tycker jag distansförhållande är bra. Man hinner sakna varandra, och när man väl träffas vill man vara med varandra, det finns inte tid för meningslösa tjaffs och liknande som jag alltid upplevt i mina andra förhållanden då man träffats var/varannan dag.

Jag har nyligen gått in i ett distansförhållande.
Det är cirka 80 mil emellan oss. Men distans gör bara kärleken starkare,
så länge man älskar varandra kan inte avstånd hindra.
som sagt, man ska vara tsm med den man älskar.

Han bodde i Australien. Jag i Sverige. Funkade 3 år men när han kom tillbaks var han annorlunda. Förmodligen jag med. Det funkade inte. Så ovärt!

Suger just nu i alla fall, för längesedan vi sågs, för långt kvar tills vi ses

Bor relativt nära min BF ändå, trots att det är viss distans. Men tror inte den kommer skapa särskilt mycket problem i längden. Tar mig ca 40 minuter att ta mig till honom med tåg. No big deal.

Citat från Flygplan

Tycker ni att det är okej att ha distansförhållanden? - Jag älskar henne.
Är det jobbigt? - Klart det är, dock så ses vi väldigt ofta, men det är sämst att inte bara kunna ta cykeln för att ses när man känner för det.
Hur långt har ni mellan er? - Ett hav så att säga. Stockholm - Gotland.
Hur ofta träffas ni? - Vi lägger alla våra pengar på båten, så det blir varje helg.
Vad tkr era föräldrar om resandet? - Tror de stör sig lite på det, men de accepterar att jag aldrig är hemma på fredagskvällar, haha.

Min tjej bor i Jönköping, nog saknar jag ihjäl mig efter henne, men det funkar.

Det längsta jag varit utan min kärlek är 5 månader, det är helt sjukt egentligen. Nu har jag inte träffat honom sedan påsk och det kommer troligen inte bli förrän i juli, saknar så jag nästan dör. Men det går, älskar honom för mycket för att ens bry mig.

Jag hade ett distans förhållande en gång.
Det fungerar, jag föredrar det faktiskt. Det är itne så jobbigt som man tror, värst är väl saknaden, men allt gör bara kärleken starkare, man träffas inte lika ofta och hinner inte dfirekt träffa varandra så ofta kanske, men de är fint.

Jag har haft ett distansförhållande en gång förut och enligt mig funkade mycket bättre än om jag bodde tio minuter ifrån personen.
Det bandet vi hade blev starkare och dem gånger vi blev längre ifrån varandra och sedan träffades igen kändes det som om man blev kär på nytt. Jämfört med mina tidigare förhållanden, så höll det mycket bättre.

Nu har jag ett nytt då personen i fråga bor ca 10 timmar från mig och det kostar oerhört mycket att åka till varandra, men jag tycker det är skönt.
Den långa tiden jag får att sakna personen, får jag även tid att fokusera på mig själv, skolan och andra fritidsaktiviteter som tar mycket tid. Och under den tid vi inte är med varandra, så tänker jag på honom och antagligen pratar med honom via elektronik, vilket giver mycket mer än vad man tror. Och när vi träffas igen.. Ja.. Känslan är helt enkelt obeskrivlig

Sedan är det ju det, är man förälskad eller verkligen vill så håller det oavsett avstånd. Känner en kille som är ihop med en tjej från Spanien sen två år, han går andra året i gymnasiet så dem träffas sällan med tanke på ekonomin, men det är sannerligen fascinerande :)
Sen så är det ju att i framtiden kan allt hända, tillslut kanske man bara bor en liten bit från varandra eller bor ihop, om kärleken har varit och är så pass stark. Just don't stop believe<3

Mitt ex bodde i Jönnköping (ca 15 mil bort visserligen) men det blev inte så ofta att vi träffades. det var rätt jobbigt, och till sist gjorde jag slut.

Det är ungefär 27 mil, ca 4,5 timmas resa, mellan mig och spaceman. Vi åker buss så gott som varje gång, betalar hälften var. Då spelar det ingen roll vem som åker mest, båda är med och betalar. Själva resandet är ändå smidigt, för man sätter sig på en buss i sin stad, åker fyra och en halv timma, går av och blir mött av den andra.
Det suger när det går för lång tid mellan gångerna, som den här gången; fem veckor. Det bra att man hinner vara ifrån varandra så man saknar varandra, har tid för annat o.s.v, men fem veckor tycker vi båda är för länge.
jag lär åka upp dit under lovet och stanna där ett tag, och det ser jag fram emot

Jag har 60 mils distans med min pojkvän, det funkar men det är jobbigt. Det är dyrt att åka och vi har sällan pengar så vi har råd. Det är dock värt det för de gånger vi kan ses, och det kommer ju inte vara så föralltid, den tanken muntrar upp mig en aning.

Tycker ni att det är okej att ha distansförhållanden? - Jaaa
Är det jobbigt? - Jaa det är klart, men det är ändå värt liksom
Hur långt har ni mellan er? Han bor i stockholm och jag i kalmar, så runt 40 mil.
Hur ofta träffas ni? - Olika!
Vad tkr era föräldrar om resandet? - Pappa tycker det är helt okej, eftersom att jag mår bra av att träffa honom liksom