Distansförhållanden
jag skulle inte klara av något annat, med tanke på att jag skapar distans när någon är för nära
kortast distans har varit 6 mil, det var för nära
en klar fördel med sitansförhållanden är ju att man inte tröttnar på varandra lika fort.
Men om man verkligen är seriösa och verkligen trivs med varandra så är det värt att träffas mer sällan. man hinner sakna varandra rejält mellan gångerna.
Har haft distansförhållande(60 mil), det funkade inte.
Eller.. asså. Distans var inte anledningen till att det inte funkade.
Men fyfan vad jobbigt det är att inte kunna träffas.
Men aldrig mer distansförhållande, vill kunna träffa min partner när jag behöver det. Vill inte behöva vänta flera veckor.
Alltså det beror väl på hur långt det är mellan varandra? Om det är typ 20 mil+ är det nog lite jobbigt. Annars kan det väl funka? I donno, aldrig haft.
Citat från EXEMPLIFY
Citat från xXPiNKDUDEXx
men asså det är rätt jobbigt ändå att inte alla förstår att man kan ha ett distansförhållande och att det kan funka ändå? sen har jag en jävla tur att det går natt-tåg tvärs över landet så det är extremt lätt att träffas...för 127.5 mil med buss lr så när det tar typ fan 21 timmar med tåg xD aaah:) det hade nog inte funkat så bra^^ men när börjar man egentligen kalla ett förhållande distansförhållande? 5 mil, 10 mil, 20 lr 30 typ xD?
Jag tycker, 5 mil kanske. Eller, när man saknar personen oftare än man är med den? då är det kanske ett distansförhållande ^^
5 mil är ju inte direkt ett distansförhållande. Det är som att jag skulle vara ihop med någon i Örebro = 30 minuter med bil.
Det är ju ingenting :(
En australiska jag känner har sin kille i Österrike. Det är ganska extremt.
Jag trivs med mitt distansförhållande.. har mtid att sakna, sen är det kul när man träffas.
Min pojkvän flyttade precis. Tar typ 2 timmar dit med buss. Inte så jättelångt, men tillräckligt långt för att det ska bli jobbigt. Vi kommer typ att kunna ses runt en gång i veckan. Nu är det två veckor tills vi ses igen då grejer kommit ivägen. Jag kämpar på.
It sucks
segt
Mitt ex bor i gbg.. ca 70mil.. Så det va väl en av anledningarna att det tog slut.. Den jag va på G med bodde ca 10mil ifrån, inte så långt, det funkade, men tog "slut" pga andra anledningar, så visst, det funkar om det inte är extremt långt...
nej.
Jag tror det beror på personerna, vissa trivs i distanförhållanden och andra inte.
Min pojkvän bor i Göteborg och jag i Stockholm. :( Det är långt, inget snack om saken, men vi vill få det att funka. De tar 3-5 med tåg eller 7-8 timmar med buss men ändå så är det inte själva distansen eller tiden dit som jag ser som det värsta. Det värsta är att sakna,sakna och sakna men inte ha råd. Jag får betala alla resor till göteborg själv och studiebidraget räcker inte till mer än 1 gång upp och ner, kanske två om man har tur.. En gång gick det 1,5 månad innan vi sågs igen. Men vi vill få det här att funka och det ska vi. En annan jobbig grej är ju när man bråkar via telefon och egentligen bara vill ses face to face och prata om det och reda ut det. Telefon blir plötsligt okänsligare.. :(
Inget för mig. Är alldeles för otålig och närhetskrävande för att det skulle funka, dessutom kostar det både tid och pengar. Om det är någon som verkligen är helt perfekt är det en annan sak, men sånt händer aldrig mig. <3
Har haft en som bodde 40 mil ifrån mig (5,5 timmar med buss). Blev jobbigt ja, men jag var beredd på att det skulle funka. (Sorgligt nog så dog hennes pappa, så hon behövde tid för sig själv. Tycker så synd om henne..)
Vi hade hur som helst kunnat träffas minst 2 gånger per månad, och under loven så hade man ju fått umgås mer än typ 1,5 dag!
Mina föräldrar är väl inte så brydda, får åka om jag betalar själv osv. :)
Så distans är helt okej, om man klarar av det!
Vi blev dock aldrig ett par, var på G från juli-september, så vi träffades ju minst en vecka åt gången under den tiden.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet