Din livshistoria.

Här kan du dela med dig om ditt liv, din uppväxt och ja, hela din historia. Hur ditt liv har varit helt enkelt. Berätta om livets höjdpunkter och dess nedgångar i ett enda långt inlägg.


Innan du skriver i tråden. Läs:

Regler
1. Livshistorian ska handla om dig och vara skriven av dig.

2. Gärna långa detaljerade historier så att man verkligen förstår. Helst ingen kortfattad skit som endast är en mening lång. Ingenting att berätta? Skriv inte.

3. Självklart gäller även emocore's egna regler även här. Ingen Off Topic osv.

4. Oseriösa och osanna, påhittade historier är inte tillåtna. De räknas under emocore's egna OT-regel då de inte följer trådens egna regler. Alltså, påhitt är Off Topic.

5. Inga personliga påhopp eller onödiga/taskiga inlägg som är riktade mot en som skrivit i tråden.

Jag kommer inte ihåg så mycket om min barndom.

Kommer ihåg att jag inte gick på dagis och blev socialt tillbaka dragen under mina första skolår. Min far drack ofta och kom hem sent på kvällarna och skrek när jag och min bror sov. Han brukade ofta komma in i vårt rum och tvingade oss att dricka med honom som ''riktiga män''. När min mor gjorde motstånd till detta drog han av skärpet och slog henne tills hon föll och grät på golvet. Vi tordes inte göra annat än att dricka det avskyvärda flytande medlet som kallades whisky. Så många nätter somnade vi berusade och vaknade bakfulla så vi inte kunde gå till skolan. Jag hatar min far.

Senare fick BUP reda på detta, så min bror, jag och mor kunde flytta ifrån far som jag aldrig hört från igen sen dess. Vi började leva ett ''normalt'' liv med drastiska omständigheter. Min mor var arbetslös och vi hade hela tiden ekonomiska problem. En dag när jag kom hem hängde hon bara där. Hon hade knytit ett lakan runt taklampan och hängt sig själv...

Jag orkar inte dra upp mer av min livshistoria... alla minnen blir för mycket förlåt..

Mm åh det var strongt av dig.. :(((

Det är hemskt att ens behöva skriva det, men jag gör det. Jag hatar min bror. Han är en så otroligt hemsk människa och jag står verkligen inte ut längre. Har bott hemifrån ett år nu pga studier och har varit hemma över sommaren och han är hemskare än någonsin. Han har blivit diagnostiserad med ADHD samt Tourettes syndrom vid tidig ålder, tror han var runt 7 år. Nu är han 18, och han går på medicin och allt möjligt men har bara blivit värre. Vissa saker som han gör måste man ha avseende för, jag vet. Men andra behöver jag inte tåla. Han kallar mig, och även mamma och pappa de mest hemska sakerna, han slår, drar i håret, skriker, kastar saker, och förstör huset, men också familjen. Det är inte ofta som det är lugnt och skönt hemma i vår familj. Antingen bråkar jag och min bror, eller så är det min pappa och min bror som bråkar över någonting, eller så är det mamma och min bror som inte kommer överrens. Han sköter inte skolan, han är dålig på att komma upp av sig själv, han klarar inte av att ha något jobb, och han är ALLTID sur och irriterad och skriker så fort man säger något till honom. Han är så hemsk och jag känner att jag inte vill ha något att göra med honom mer.

Jag är så ledsen och upprörd när jag ser hur min pojkvän och hans syster är mot varandra. Det är kärlek och ödmjukhet och de är alltid trevliga mot varandra. Varför ska jag ha det så överjävligt hemma?

Mamma har alltid dragit ett stort lass och jobbat hårt både för och med min bror för att han ska få bästa möjliga förutsättningarna i livet. Vill inte veta hur han skulle vara utan henne.

Är bara så sjukt less på att det alltid ska skrikas och slåss hemma, aldrig lugn och ro som en vanlig och funktionell familj!

Var tvungen att skriva av mig lite innan jag blir tokig...

jag föddes, sen startade emocore och då dog min själ.
ett mycket tragiskt liv, THANKS A LOT JOAKIM!!!

Jag tycker det är underbart att alla vågar öppna sig i denna tråd.

Alla kanske inte berättar sina livshistorier, men starka minnen om sig själva.


Alla som vågat skriva lite om sig själva har all min respekt!

Föddes av en alkismor och en alkisfar. Blev "räddad" när jag var tre år av att min då 14åriga syster ringde soc. Hamnade i fosterfamilj och mådde allmänt rävpiss, fet som fan var jag också.
Började missbruka alkohol/rakblad/sex när jag var sexton, fick LVU när jag var arton (tvångsvård) pga missbruket och självskadebeteende. Var då också i ett förhållande med en underbar kille som heter Leo. Fick bo på behandlingshem enligt tvångsvården tills jag fyllde 21 (man kan ej ha LVU längre än så), och kom ut fem gånger mer trasig.
Nu sitter jag hemma hos bästa vännen några månader senare, min fosterfamilj pallar inte trycket längre då jag bara gör de besvikna gång på gång med min jävla T-röd/öl/fucktardness.
Så jävla upplyftande var den historian, och nu är jag full dessutom (HAHA<3).

Men ändå, jag måste tillägga, trots att nog ingen läser någon annans story utan bara vill lätta på sina egna små hjärtan, så mår jag ändå enligt mig själv hyfsat okej under omständigheterna. Fast det kan ju vara ölen som talar haha.

Ska väl börja från början. Min mor började resa runt i världen vid 19 år och hade vid 21 hamnat på Nya Zeeland, där hon då träffade min far. Han var inte som alla andra, som bara tänkte på sport, han var en riktig snygging och lyssnade på punk. Hon åkte hem, han sålde allt han ägde för att lämna allt han visste för kärleken. (Känns så sjukt nu att tänka att de bara var några år äldre än jag är nu.) Han friade till henne ett flertal gånger innan de väl gifte sig. De fick min storebror. Mamma sa: "Let's have another baby!" vilket gjorde mig till ett väldigt önskat barn. Men när jag var ett halvår gammal skilde de sig och min far, nästan 20 år senare är fortfarande helt omogen för det.

Fadern åkte tillbaks till sitt hemland. Mamma, ensamstående med två småbarn flyttade till lägenhet och som tur var skaffade hon oss den bästa barnflicka man kan önska sig. Det var rätt så slitigt har jag fått höra och hon fick jobba hårt samtidigt som hon studerade på folkhögskola, där hon på senare tid blev lärare. Vi växte upp, hade en underbar schäfer. Jag hade några bästa vänner till och från, men alla flyttade, en efter en, så blev väldigt ensam på grund av min socialfobi och följde gärna efter min storebror i skolan, vilket störde honom. Han kunde vara riktigt elak mot mig, men även väldigt bra för mig.

Mamma skaffade pojkvänner, gillade de flesta. Men när jag snart var 13 träffade hon en riktigt skum typ från USA, som höll på med yoga (vilket hon också gör) som jag verkligen hade något emot. Alla andra såg hur han var men inte hon själv. Tillslut dumpade hon honom och han gifte sig och skaffade barn med nån 20-åring. Livet gick vidare, jag blev emo eller nåt, för det tyckte vi var tufft på den tiden. Jag träffade en jättesnygg emokille på nätet. Började få väldiga magbesvär, tog nästan ett år för läkarna att förstå att det var en cysta. För att det är rätt ovanligt på så pass unga flickor. Så det blev en lång höst med mycket sjukhusbesök, ville nästan bara dö, som tur var hade jag min internetkille. Det var lite skumt hur han alltid fanns där precis efter ett läkarbesök. Han var med och stöttade mig över skärmen när jag fick träffa massa otäcka typer. Operationen kom (cystan var 3 liter vätskefylld) och jag hade precis fyllt 14 så morfar och hans sambo kom och firade mig på sjukhuset, jag ville inte skratta åt min roliga morfar, det gjorde alldeles för ont i axlarna. Tiden gick och min internetkille syntes inte till. Jag hade ingen mobil på den här tiden heller. Jag förstod inte. Jag hamnade efter i skolan, men pluggade på som vanligt och han ikapp alla och till och med före.

Tiden gick och jag var rätt ensam, vilket kanske inte gjorde mig så jättemycket, jag pluggade på i skolan var mest för mig själv och spelade på datorn hemma. När jag började 8:an insåg jag att jag inte kunde stanna ett år till på den lilla skolan. (Jag hade fått gå ner en klass pga mina sociala svårigheter då jag hade mer kompisar där, inget jag fick välja själv, mamma och lärarna tyckte det var bäst för mig.) Så vi kom överens att om jag pluggade på extra hårt och klarade de nationella proven skulle jag kunna söka in på gymnasiet redan då. Jag drömde om gymnasiet, trodde det skulle bli så jävla bra. Så jag kämpade och klarade allt galant. Men bild hade för få sökande så jag fick börja media. Där verkade jag rätt populär av min lilla grupp men rätt osynlig av resten. Tänk att ha kommit från en liten friskola med 50-80 elever till en stor jävla gymnasieskola, det var väldigt skrämmande och tog på psyket då jag även har rätt så grova sociala störningar. Jag ville inte gå på idrotten så jag fick gå till kuratorn för det, vilket var bra för då kom vi in på ämnet Asperger. Efter några möten så var det ordnat att jag skulle få halvt börja på Fenix som var en klass för elever med Asperger. Tillslut slutade jag media och gick bara på Fenix.

Där träffade jag Elias. Första tanken var att han är nog en bra vän. I början satt jag ensam i ett annat rum så såg knappt något av klassen, och han själv var väldigt deprimerad just i den perioden (hans faster hade precis dött fick jag veta senare). Men strax innan jul började han öppna sig mer, men var väldigt omogen tyckte jag. Efter jullovet var han väldigt öppen och snackade massa snusk och ritade penisar på tavlan. Vilket jag självklart tyckte var väldans omoget, för jag var ju så mycket bättre själv. Men så en dag när vi skulle spela med klassen fick jag se honom på närmre håll rakt framifrån. Han log och tittade runt och när hans ögon mötte mina kan jag lova att hjärtat skuttade till och jag var fast. Jag gick runt och bara log där hemma, så mamma förstod precis. Vi skulle åka till London på klassresa Marsmånad. Mamma följde med som fotograf. Lyckligtvis hängde Elias en massa med oss. Jag var så lycklig när jag kom hem. Men sen när vi kom tillbaks till skolan var nästan allt som förr, förutom att Elias var mer öppen i klassen, de spelade kort, men jag vågade/ville inte vara med. När det var lunch stannade Elias då han inte klarade av alla fjortisar med deras parfymer i matsalen. Han frågade om jag ville spela kort, pratade med mig smått, åh så söt han var. Vi spelade kort till och fråån varje rast. En kille i klassen märkte att nåt var på gång och frågade flera gånger om vi var ihop.

Tiden gick, det blev sommar och vi blev tillsammans efter en fylla (på mäsk självklart) ute på marknaden och polisen fick sära på oss, och ett besök på Grönan. Jag var bara så lycklig man kunde vara och allt gick utmärkt. Men efter ca ett och ett halvt år hände något. Vi blev kallare och hårdare mot varandra. Bråkade mer, men älskade varandra så hårt. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att vara med någon annan, jag lovar. På en fest kom den legendariska slampan (manlig) och det visste ju inte jag något om, han hade ju flickvän och allt. När alla andra somnat var han på mig, jag försökte få bort honom och sa åt honom att sluta. Jag ville bara sova. Tänkte att om han så gärna ville gosa lite så är väl inte det så farligt. Men fan så fel jag hade. Var så trött och full och försökte säga nej och ta bort hans händer. Efter några minuter satt jag på toa med världens feting ångest, jag lovar. Sedan gick allt bara utför.
Fyra jävla månader av äcklig hemsk skuld gick, jag vågade knappt tänkta på det. Jag vet inte varför, men på valborg där efter kom det ut. Jag gick i något äckligt konstigt försvar och stängde av mig helt. Allt blev bara värre och tillslut bad jag min älskling om ett öppet förhållande, men det ville han inte. Sommaren kom och jag levde livet, hade en nära vän som jag gjorde allt med nästan. Festade mer än någonsin, hade KK:s och trodde jag var glad, vilket jag kanske var för stunden. Tysklandresan kom och när jag träffade mitt ex igen saknade jag allt, men vad jag inte visste var att han så fort hade redan gått vidare.

Hösten kom och nu började mitt liv förändras. Arbetslös och var med vänner varje dag och även fast ingen av oss knappt hade pengar söp vi varje dag. Vi var glada och hade kul men ingen av oss mådde egentligen riktigt bra. Jag var KK med en av dem, vilket jag trivdes med, men han hade flickvän (öppet förhållande, hon bodde på sin skola) och kom på att han älskade henne för mycket, och jag ville inte bli behandlad som ett tröstpris så vi sa att det var slut, vilket ändå fortsatte smått och var jobbigt för oss båda. Snart var det vinter och jag träffade Johan, en väldigt snäll och fin kille. Vi blev tillsammans i början av året, medan min tjejkompis hoppat mellan olika killar och trott sig vara kär varje gång, innan var hon också tillsammans med en kille som var kompis med min Elias. Men när alla gjorde slut blev det total kaos i vår stad.

Nu när det nya året var kommet kände jag för förändring, jag bryr mig knappt ens. Men hela det senaste halvåret har jag varit så vilsen. Nu känner jag att livet är på väg att förändras stort. Hur exakt vet jag inte, men kanske större än någonsin förr. (Gick då alltså från en oskyldig, duktig flicka, till en riktigt festande slampa! Om ingen förstod det.) Haha, ja, du sa att det skulle vara en låååång text, så varsågod.

Jag föddes.
Nu lever jag.
Kommer dö sen.

Har ingen större livshistoria ännu. Gick på dagis, där gifte jag mig med Albin. Det höll i typ 5 minuter XD Hade förresten socialfobi redan då och var alltid ensam. Sen började jag skolan, då blev jag mobbad. I övrigt förstod jag mig inte på mänskligheten. Det gör jag fortfarande inte. Sen blev jag deprimerad och självdestruktiv på många olika sätt. Började också fundera på självmord (lol). Var väl ungefär 11 år då. Sen började jag högstadiet och det innebar ny skola och nya idioter som gör allt för att göra livet jävligt för mig. Jag skaffade elgitarren när jag var 12. Började också missbruka rakblad då.

Och här är jag nu! Folk tycker fortfarande att jag är ett freak, folk älskar fortfarande att slå mig och kasta saker på mig, jag sysslar fortfarande med rakblad, har fortfarande socialfobi, har fortfarande knappt några vänner, har fortfarande konstanta självmordstankar och jag betraktas fortfarande som ett "mobbningsoffer". Men nu har jag musik och böcker ^^
Så jag har egentligen inget att klaga över c:

Föddes på BB i Norrköping. Mina föräldrar slog mig inte och de drack inte avsevärt. Gick på dagis, började skolan, blev emo, slutade med det. När jag var liten var jag tjock men sen blev jag smal. Började på gymnasiet och pluggade musik. Bytte till en annan musiklinje. Mina föräldrar slår mig fortfarande inte. Men de är skilda. Det förstörde mitt liv totalt och jag är jättedeprimerad och tänker varje dag på att ta livet av mig. Herregud vilka problem jag har. Rädda mig emocore.

Min pappa har druckit hela mitt liv, jag kommer ihåg att när jag var liten (gick väl i förskolan) var jag typ ledsen i skolan varje dag eftersom mina föräldrar alltid bråkade. Min pappa brukade även slå min mamma... Jag var rädd för honom, för mig var han inte min pappa utan ett monster. Mina föräldrar är fortfarande tsm, min mamma slutade säga emot honom, så dom bråkar inte längre, även om han beter sig som ett svin alltid. Han har aldrig slagit mig, utan han misshandlar mig psykiskt varje dag, vilket han har gjort i hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har bett min mamma att hon ska flytta ifrån honom, men hon vill inte... Jag antar att hon stannar pga av hans ekonomi. Han gett oss allt vi vill ha i materiella ting. Men jag hade hellre velat ha en riktig pappa än en "bankomat"...
Detta har lett till att ja har haft sämst självförtroende/självkänsla så länge jag kan minnas, men jag antar att det blir så när man får höra hur dålig man är och att allt är mitt fel varje dag... Jag har även haft flera djupa depressioner, självmord har aldrig funnits så långt borta, sen har jag aldrig haft en pojkvän eftersom jag litar inte på killar och sen i perioder brukar jag svälta mig...
Ja det är väl min historia

Jag har läst igenom en hel del om vad ni skriver och tänkte bara säga att ni som verkligen skriver om erat liv är tuffa, starka och värda all respekt i denna värld. <3

Här kommer min historia;

Min mamma och pappa hade varit ihop i x antal år innan jag kom till, när min mamma var i fjärde månaden lämnade min pappa henne, och sa att barnet, dvs jag, enbart skulle bli ett psyk- och socialfall. Min mamma gick en vecka över tiden, och förlossningen fungerade inte riktigt, utan hon fick göra ett akut kejsarsnitt, eftersom navelsträngen låg runt halsen på mig. När hon vaknade trodde hon att jag var död, och fick höra av sköterskorna att hennes mamma och kusin var och fikade, så hon blev väl mest förvånad varför de "firade" om bebisen var död... Sedan fick hon veta att hon fått en dotter.

Livet flöt på, jag har min mamma, hennes två morbröder och den enes flickvän som var hur snäll som helst, min mammas kusin och hennes två döttrar som var 5 och 8 år äldre än mig. Jag var vän med mammas väninnas tre barn som var ett år äldre, fyra år äldre och sju år äldre än mig.

Vi hade tre katter, men fick avliva två av dem eftersom den ena var sjuk och jag hade allergi, den tredje fick ett nytt hem hos min mammas kusin och hennes döttrar.

När jag var 6 hittade vi en katt i ett träd, mamma ringde brandkåren som inte ville hjälpa katten, som varit uppe i trädet i tre dagar utan mat och vatten. Tillslut tog de ner honom, och eftersom ingen hade efterlyst honom tog vi hand om honom, vi kallade honom för Taz. Efter ett tag kom Taz's, som egentligen hette Ceasar, ägare och hämtade honom, och jag blev jätteledsen eftersom jag verkligen hade fäst mig vid kissen, och som tack för att vi tagit hand om honom så fick jag en handdocka i form av en igelkott, som betydde väldigt mycket för mig eftersom den luktade precis som "Taz".

I sexårs hade jag bara en vän, de andra var bara ytliga vänner. Några retade mig, men det var sådant som alltid händer. Det började en ny lärare där, och hon anklagade mig för att skära och klippa i mig själv, hon sade att jag aldrig duschade, att jag luktade illa, att min mamma slog mig, och läraren blev så arg när jag nekade till detta, att hon slängde in mig i en soffa så att jag slog huvudet i väggen bakom den.
Myndigheter, läkare, bvc osv kontaktades och de gav skolan intyg på att ingenting av detta stämde.
Blev våldtagen när jag var 6 år. Fick PTSD, förändrades helt, blev väldigt rädd, stängde in mig, gömde mig, skrek och grät mycket. Terapi/psykologsamtal funkade ej. Polisanmälning gjordes, men inget hände.

När jag var 8 började mobbningen. Ända tills jag började sexan höll den på, och det var såväl fysisk som psykisk mobbning, men också en hel del sexuella övergrepp, hot, slag, och anklagelser från både lärare och elever. Jag var det svarta fåret.
Allting som hände som var dåligt, sade lärarna att jag hade gjort. Allting var mitt fel. "Jag" gjorde översvämning i skolan, "jag" snattade godis, ritade på väggar, osv. När min mamma ifrågasatte detta, ifall de hade SETT mig göra detta, svarade lärarna att nej, de hade inte sett, men de _visste_.

När jag var 9 började jag kräkas och läkarna konstaterade att jag hade reflux, fick medicin som lärarna sade var narkotika, de trodde mig inte trots att det fanns läkarintyg om vad det var. Medicinerna hjälpte inte, fick diagnosen matallergi. Förändrad kost, hjälpte inte. Kombination med massa mediciner och ändrad kost, men inget hjälpte och jag kände mig bara som en försökskanin.

Ingen frågade hur jag mådde, eller gjorde någonting för att överhuvudtaget hjälpa mig. En av killarna som utförde de sexuella övergreppen var min bästa "kompis" storebrorsa, hon visste om detta men gjorde ingenting åt det. Lärarna skrattade åt mig när jag ramlade. Tvingade ut mig på rast trots att jag blivit hotad om att bli ihjälslagen. Ingen gjorde något, till och med rektorn var otrevlig mot mig.

I sexan hade jag bytt skola och allting blev helt amazing. Fick kompisar, klassen hade en enorm sammanhållning och allting var perfekt.

I sjuan till nian gick jag i tre olika skolor där mobbningen blev ännu värre, mer extrem och med tydlig och 'objektiv'. Det handlade inte enbart om att frysa ut mig, göra mig till den osynliga, utan allting handlade om att sätta mig i centrum för att göra mig till den alla hatade, vilket också blev så. De spred rykten, kallade mig för tjockis, och mest var det bara hårda ord, men ibland hände det också att de hotade mig och slog mig, och en gång blev jag knivhotad.
När jag var 13 var jag med om ännu ett sexuellt övergrepp, av en arabisk man på en pizzeria, och detta hände två gånger. Polisanmälan gjordes, men fallet lades ner i brist på bevis. Har alltid haft svårt för att vara på pizzerior sedan dess, och med allt skit jag varit med om så litar jag inte riktigt på killar eller människor överhuvudtaget, och får dåliga vibbar av äldre män som flirtar och gullar sig.

Hade en lärare som anmärkte på att jag var överviktig, exakt hela tiden. Det gick så långt att hon började räkna mina portioner, köttbullar, osv, och ringde tillslut hem till min mamma för att berätta eftersom det var så "allvarligt". Kunde inte äta normalt efter det och började hetsbanta, rasade nästan 20 kg på två månader. Där började mina ätstörningar lite smått.

Gymnasiet var väl okej, men jag trivdes aldrig riktigt. Gick på hotell och restaurang. Hoppade av efter 1,5 år och fick ledigt, för att sedan börja på Barn och Fritid, vilket var awesome.

Har flyttat ett 20-tal gånger från ställe till ställe, i flera olika städer. Har aldrig trivits. Haft kontakt med massa läkare som suttit olika fel-diagnoser på mig för att de inte tagit sig tid att undersöka mig. Inte fått den hjälp jag behöver. Förlorat många vänner pågrund av självmord och pga mig själv. Skolan går svårt, och har massor av problem med soc. Min psykiska mående har blivit alltmer värre sedan jag var sex, och nu känns det som att jag är på botten. Ständigt ångest, panikattacker, kräkningar, sömnlösa nätter och yrsel. Socialfobi, isolation och total apati. Matlust och allt livskraft och glädje försvinner totalt. Minnen som hemsöker mig. Ruttnar inombords. Monstren i mitt huvud.

Det finns så mycket mer att berätta, men jag kände inte för det.

Har inte en enda släkting i detta land, och knappt någon nära släkt kvar alls i min kontaktkrets.. MEN DEN FÅR NI SUGA PÅ, tills en vackrare dag.

http://www.emocore.se/sida/t/Beratta-om-ditt-liv_14293

lås tråd.