Dikter.

http://www.emocore.se/sida/t/Skriv-en-dikt_16856/37 ? -.-'

En gammal skoluppgift.


My dearest misery, I’m loving you badly.
But you’re a disease, and you’re tearing me down.
You can not be trusted, but even tho’, I do.

My dearest misery, I’m loving you badly.
I don’t wanna hate, but you got me under you’re spell.
One point with your magic wand… Im on my knees.

My dearest misery, I’m loving you badly.
Im losing it all, and you keep taking more.
But you make sharpened nails seem softer, so I deny.

Where’d you come from, what brought you here?
For as long as you’re here, I’m not.
My hate for you is unconditional.
But still, my love for you is even stronger.
You’re scratching, punching, biting and tearing,
There’s no stopping you.
Im helpless, but in your arms, somehow I feel safe.

My dearest misery, I’m loving you badly.
Even tho’ you’re guile and deceitful,
I need you, and I don’t ever wanna lose you.

1
Ät mina lögner, det är väl det du vill?
Sväljer du inte, ska jag trycka lite till.
Sanningen brinner inne, men byter skepnad och rinner ut.
Svälj bara skiten, eller stäng igen din glappkäftiga trut.

2
Kära, rara, underbara
Den enda perfekta, den orörbara
Ge mig kontrollen
Den obarmhärtigt klara
Jag vill så gärna
Du fattas bara.

3
Din röst är som en natt i november
Den bittra kylan kan ej misstas
Dina jämringar och förbannelsen piskar mina sinnen
Det blir plötsligt kallt
När du bara ser dig själv, fast det är folk överallt.

4
Låt dom fortsätta tro
att du står på en stadig bro
Dom vill inte höra, dom vill inte veta
Att bron, den har rasat för längesedan.

min dadaistilska dikt.

Shör tjjoo fjoo daaa flaa ostiga ostar med ost smak, fisk-kylskåp, humm boo bar vooo weeeooooo

I recall the
night when
I no longer
felt at peace
when your
skin brushed
against mine.

Such a subtle
coldness lingered,
deterred my
hollow heart
from beating.

The Heaven
that dwelled
within us
simply died.
I could see
Hell from
my window;
I closed the
curtain and
said farewell.

En liten flicka satt på kanten av en klippa
Denna flicka bar namnet Filippa.

Hon satt på klippans kant och funderade på kärlek och hat
Och på alla gånger hon varit tvungen att lyssna på folks tjat.

Filippa kom att tänka på en föredetta vän
som hade varit hennes allt, men detta var dock för längesen.

Nu var allt förlorat och Filippa ville inte vara vid liv.
Så hon ställde sig längs ut på kanten och kastade sig ut för branten.

Vågorna tog hand om hennes kropp, stackars flicka och hennes känsloutlopp.

Stackars lilla Filippa med hennes vackra änglahår, ty hon vart bara tio år.

ditt ansikte istället för stjärnbilder
vågen stenbocken tvillingarna
alla var du
men ord böjde känslorna
som pinnar i vatten
om man sticker ner handen i vattnet
efter en manet eller en snäcka
ligger det föremålet man söker
aldrig riktigt där man hade
räknat ut att det skulle ligga
likadant var det med dig

nu är jag bara övergivna ögon
mina läppar smälter ut
över det dukade bordet
mina armar ringlar bort som
ormar genom sommargräset
jag är som en flykting på väg från livet
du vet, det är svårt att hålla
fast vid något gammalt
när man inte får något nytt
himlen är svart
fingrarna har huggits ner inför sommaren
ingen skriver, ingen ringer
inga människor
bara skuggor och skuggor har inget kön
och blir aldrig äldre
jag är ingenting av det jag var
men jag är allt jag förlorat
om jag bara kunde älska mig själv
som om jag vore någon annan
behöver en helg att flyga med
men får en helg att störta med
sitter i saknadens rum och tänker
varför kan jag svälja
gråten så lätt om någonting jobbigt
händer när jag kan börja gråta
av att lyssna på musik

varför tror jag att de
lyssnar när jag pratar
när de inte ens hör när jag skriker
jag har lärt mig att tystnaden
är svår att tala med
men den är bra på att lyssna
har du glömt hur allt var
att leva med mig är som att täta sitt rum
och dra in en slang med gas
som att ha tusen biljetter härifrån
men aldrig kunna ge sig av
jag har lärt mig att
den första depressionen alltid tar slut
men att den aldrig går över

hälften av mig är ett skämt
jag minns inte vilken hälft
jag plockar upp en snigel utan hem
som en metafor för min ensamhet
men den kryper in i ett skal
och lämnar mig ensam kvar
det är som om kroppen avlastar hjärnan
för har man ont i kroppen
fokuserar man på den smärtan
och glömmer det onda
som finns i hjärnan
kanske borde jag vara ensam
men även om jag skulle
trivas som det så skulle
jag ändå betraktas
som misslyckad av andra
så det bästa sättet för att få folk att tro
att man inte går ut någonstans ensam
är att låtsas skicka sms till någon
leva i en slags värld som inte finns

men jag saknar dig fortfarande
och jag skulle bli glad
om du sa att du är ensam inatt
tror du känslor kan ta sig in illegalt
vem bestämmer
annars var känslor hamnar
jag är inte vinden
vem bestämmer var solstrålar landar
de som kysser dig på kinden

vad får man om man
lägger solen och månen
i en burk och rör om
vad hjälper ord som
talas men inte förstår
vad hjälper vetenskap
mot hur man mår
varför växer man om
man inte plockas färsk
finns det en chans att dina rörelser
fortfarande handlar om mig
för varför vara rädd för
döden som aldrig
kommer förmå upplösa mig
mer än jag upplöses i dig
idag, i natt, alltid
dina läppar var som korthus
för hala händer
du som sa att du hellre
ville ha mig hos dig den natten
än se solen gå upp igen
du
@

Tråden låst för uppsamlingstråd:
http://www.emocore.se/sida/t/Den-nya-officiella-dikttraden_42359